Ett litet hål i mörkret och Komma över

Bilderna har jag lånat från bokus.se

En av mina favoritförfattare är Ingrid Olsson. Under förra året läste jag flera av hennes böcker. Två av dem läste jag läste under hösten har jag ännu inte bloggat om. Så här kommer mina tankar kring Ett litet hål i mörkret och Komma över, båda utgivna av Rabén & Sjögren.

Komma över handlar om Jeppe, han har just blivit dumpad av Emma. Det här är en bok som det kryper i skinnet på mig när jag läser. Jag både känner med honom och blir irriterad på honom. Boken utspelar sig under sommarlovet på gymnasiet och innehåller väldigt mycket beskrivet med ett språk som är så typiskt för Ingrid Olsson, där less is more. Jeppe trevar sig fram mellan å ena sidan glädjen över den egna lägenheten i stan, sommarlovet, fester och häng och å andra sidan förlamande och paralyserande sorg. Han är verkligen en ung man som trevar sig fram mellan tonårstiden och en önskan om att var vuxen och självständig. Jag inser nu att det jag stör mig på hos honom är drag som jag så väl kan känna igen och själv finner frustrerande. Hans apati är förståelig och när det gäller första kärleken kan det så lätt vara på liv och död och känslorna blir därmed så extrema i sina uttryck. Just den här boken tillhör inte en av mina favoriter och jag tror att det beror på att språket skapar begränsningar att verkligen komma nära. Det blir för fragmentariskt i och med att språket är så återhållet. Men som alltid med Ingrid Olsson är det läsvärt.

Ett litet hål i mörkret tyckte jag desto mer om. Den handlar om sorg, att släppa taget om sorg både här och nu och den som ligger längre bak i historien, om kärlek och familjekänslan. Calle är sjutton år och hans farmor är sjuk, kanske kommer hon att dö. Hans pappa dog när han var liten och i grannlägenheten flyttar det in en tjej med en röd halsduk. Det är mycket på en och samma gång för Calle. Om om språket stod i vägen för att komma huvudpersonen i Komma över nära är det precis tvärtom i Ett litet hål i mörkret. Det jag tycker om med Ingrid Olssons ungdomsböcker är hennes förmåga att spegla det där mellanläget som många unga vuxna befinner sig i. De står med en fot i vuxenvärlden och en kvar i barndomen. Många av dem ger sken av att vara starkare och mognare än vad de är och egentligen behöver de sina föräldrars närhet och kärlek mer än någonsin. Precis så tycker jag att det beskrivs i den här boken. Calle behöver kärlek, en känsla av trygghet och bli sedd som den han är, inte var eller kommer att bli. Och med ett fantastiskt språk krävs det inte långa utläggningar sida upp och sida ner för att se detta.