Francesca

Bilden har jag lånat från bokus.se

Att jag älskade Jellicoe Road är ingen hemlighet. Det är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Så mina förväntningar på Francesca var rätt höga. De blev inte lägre av att lyssna på Melina Marchetta i juni. Så det var lite nervöst när jag skulle läsa den (vilket jag gjorde i mitten av juli). Hur gick det då? Jag blev inte besviken. Är det något Melina Marchetta kan så är det att mejsla ut karaktärer och även bifigurerna är intressanta och bra beskrivna. Det gäller i både den här och Jellicoe Road.

Francesca handlar om just Francesca och hennes familj, skola och kompisar. Hennes mamma kommer en dag inte upp ur sängen och en depression gör intåg i familjens liv. Då är det upp till Francesca, hennes pappa och bror att hålla ställningarna och det visar sig inte vara det lättaste. Samtidigt börjar Francesca på en ny skola, en skola som tidigare bara varit för pojkar. Det visar sig även det vara en utmaning. Men där finns det vänliga själar så allt är inte bara uppförsbacke. Och det är alla fina karaktärer som gör att jag tycker så mycket om den här boken. De är så mänskligt beskrivna och har både bra och goda sidor. Ta bara mamman som exempel, trots att jag förstår att hon har det tufft så vill jag stundom bara ruska henne och säga åt henne att rycka upp sig. Hennes familj behöver henne. Men samtidigt tycker jag synd om henne och vill stryka henne över kinden och säga att allt blir bra och att hon ska ta den tid hon behöver.

En av de stora behållningarna med att läsa en Marchetta-bok är att de inte är klyschiga. Hon är så duktig på att beskriva en historia som känns verklig och som det inte går att lägga ifrån sig. Nu hoppas jag att X Publishing översätter fler av hennes böcker för det här är ett författarskap jag vill läsa mer av och förlaget har alltid så bra översättare att jag gärna tar dem på svenska.