Bilden har jag lånat från stadsteatern.stockholm.se |
Det är en rolig pjäs trots att den behandlar ett sådant viktigt och tungt ämne som de apatiska barnen. Och jag tror att det är just humorn som gör att det går att ta till sig föreställningen och dess budsskap på ett lättare sätt. För är det något som blir tydligt så är det att ingen människa är endimisonell utan består av bagage, lager och tvetydligheter. Vidare belyses att inget har ett enkelt svar och att saker är komplexa. Skådespelarna i den här uppsättning var fenomenala och deras tajming på pricken. Jag tycker det är fantastiskt när teatern bli politisk och tar upp samhällsproblem på ett sätt som gör det lättillgängligt och begripligt. Då är konsten och kulturen verkligen i högform, och det var sannerligen den här pjäsen, i högform alltså.
En annan sak som var kul den här kvällen var publiken. Som jag uppfattade det, efter att ha sett otroligt mycket teater i mina dagar, var att det var många som var teaterovana och det gör hela stämningen speciell. Det gör oss besökare uppmärksammade om hur vi rör oss i rummet innan när vi ska ta våra platser, hur vi konverserar med grannen, när och hur (länge) vi skrattar åt skämt, hur vi applådtackar efteråt och samtalar om föreställningen. Jag älskar det och jag älskar framför allt att teatrarna får nya besökare till sina salonger.
Ni som har möjlighet att gå och sen den de datum som är kvar nu i början av juni gör det. Ni kommer inte att ångra er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.