fredag, februari 1

Jag biter i apelsiner

Bilden har jag lånat från gillabocker.se
När jag har läst ut Annakarin Thorburns debutbok Jag biter i apelsiner är det två saker som dröjer sig kvar hos mig. Det ena är frågan om språket och det andra är att bli sviken av en förälder och vad det lämnar för spår. Det här med språk i en bok är något som både kan skrämma bort mig och göra att jag har svårt att förstå handlingen. När en bok är skriven med språket i fokus och formuleringarna är det viktiga då brukar jag inte kunna följa med. Så var det med Amanda Svenssons bok Välkommen till den här världen, en bok jag aldrig läste ut.

Inledningsvis upplevde jag att Annakarin Thorburns språk var för svårt och onödigt tillkrånglat och jag hade svårt att ta till mig historien. Jag undrar så varför författare ska strössla med metaforer och tankar i huvudkaraktärens huvud som du inte vet är verkliga eller inte. Då blir karaktärerna för mig lätt förvirrande och jag kan inte följa med i handlingen eller så tänker jag att det är mig det är fel på och att jag inte förstår vad boken handlar om. För personer som tycker om språket i en bok kommer säkerligen Jag biter i apelsiner att passa perfekt. Men för mig var det snarare historien som var viktigare och berörde mig mer. Och när jag efter en tredjedel slutade tänka att jag förstår inte tjusningen med de här formuleringarna och slutade tänka på dem så tog berättelsen över.

Boken kan lätt uppfattas handla om Jag och hur Jag är tillsammans med Ödlan och sedan träffar Lo. Det kan vara svårt med kärlek och vem ska den delas med och hur två olika personer kan ge olika saker som inte nödvändigtvis står i strid med varandra utan bara ge olika. Men för mig var det återigen inte kärlekshistorien som berörde mig mest. Det var berättandet om att en förälder sviker sitt barn och hur detta kommer att påverka barnet upp i åren. Bekräftelse från ens föräldrar kan vara så extremt viktigt och vad händer då när en förälder väljer att lämna dig. Vad ska då fylla det tomrummet och kan någon annan fylla det tomrummet? Jag tänkte mig att det är det Jag i boken försöker med men till slut inser även hen att det inte går och saker och ting börjar så smått falla isär. Det är då berättelsen blir hudlös och går rakt in i hjärtat. Som läsare vill jag bara hålla om huvudkaraktären och svära långa haranger åt föräldern i fråga. På baksidan av boken står det så träffande:
Jag biter i apelsiner är en roman om lust och svek, om längtan efter kärlek och bekräftelse, och allt vi är beredda att offra för att känna oss sedda, utvalda, älskade.
 Det var en fin läsupplevelse och jag undrar hur det går för Jag och vem som ska hjälpa till att läka alla de där såren. Jag hoppas att Annakarin snart skriver en ny bok för det här var ett författarskap jag vill läsa mer av.

Tack till Gilla böcker för både en trevlig releasefest för boken och för recensionsexemplaret.

6 kommentarer:

  1. Jag tyckte verkligen om språket i boken och för mig var det en stor del i upplevelsen av berättelsen. I övrigt håller jag med om att temat svek är en starkt berörande del av boken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag önskar att jag också förstod och såg tjusningen med språk i en bok.

      Radera
  2. Jag tyckte mycket om att allt inte berättades. jag gillar romaner där jag får tänka själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där är också något jag inte kan utröna, det som inte berättas. Kanske är en lärdom om kommer av att läst mycket?

      Radera
    2. Inte så att där finns rättasvar. Mer som att lägga pussel och fantisera emellan.

      Radera
    3. Vem vet kanske utvecklar den förmågan kanske inte :-S

      Radera