Liv efter liv: vecka 4 och målgång

Vi har nått vår fjärde och sista anhalt av boken Liv efter liv av Kate Atkinson och vårt cirklande går i mål. Först, jag är så stolt över mig själv att jag har tagit mig igenom en tegelsten, det hör verkligen inte till vanligheten. Och sen, tack till er som varit med och cirklat (What You Readin? och Det växer). Det blev så mycket roligare när jag hade någon att cirkla med och höra vad ni tyckte om läsningen.

Den här liksom förra veckan var seg för mig, jag hade svårt att få upp motivationen att läsa när det hela uppehöll sig så mycket vid Andra världskriget men är så glad att det lossnade och att den tog sig mot slutet. Detta är sannerligen ett epos och historien är något alldeles extra med alla vändningar den tar, alla personer att bekanta sig med och så det där ödesdigra beslutet som Ursula ska fatta/fattar/genomför. Vi får lära känna inte bara henne men även hennes brokiga familj och de personer hon träffar genom historien, vissa av dem kommer igen och igen i mer eller mindre stora roller. Till skillnad från till exempel Tidsresenärens hustru eller liknande verk så får jag inte riktigt kläm på när hon dör om och om igen så vet jag inte när hon lever om så att säga. Hon dör och det är jag på det klara med men sen undrar jag när hon dör föds hon om då och lever om hela sitt liv från början för att sen ta det åt ett annat håll nästa gång?

Även i slutet av boken så har kriget en mycket stor plats och vi uppehåller oss mycket kring 1940, fram och tillbaka. Ursula jobbar vid ett ministerier, hon räddar folk ur husruiner och står mitt i Londons eldhärjade delar. Men vi får även veta hur det slutar, hur det går för henne och hennes familj. Vid vissa tillfällen vill jag som vid andra veckan att hon bara ska dö och börja om och vissa saker vill jag inte ska ändras vilken känns oundvikligt om hon dör och föds om. Som tur var hämtade boken sig som sagt mot slutet men jag har ändå svårt för varför det uppehålls så mycket vd krigsåren och saknade drivet som fanns i början och jag var inte lika engagerad vecka tre och fyra när det bara var krigsåren som spelades upp om och om igen. Det hade inte gjort mig något om några hundra sidor togs bort men det kanske har att göra med att jag inte var lika intresserad av krigsåren och de saker och val som skedde då. Mot slutet fick familjen ett annat fokus och jag jag tror mig ha skrivit det förut men pappa och brodern Teddy var mina favoriter. Perfekt timeing för den som vill läsa mer för i dagarna kom den fristående fortsättningen Gud i spillror som handlar om Ursulas bror och min favorit Teddy. Nu när jag vet att jag kan ta mig igenom en tegelsten blir jag minst sagt sugen på att läsa även den boken.

Jag tycker att den här boken lämpar sig väldigt bra att bokcirkla kring och jag är imponerad av Kate Atkinson som tar sig ann den här berättelsen och ändå låter den ta den fysiska plats den tar med sina 500 sidor. Det är lite som med Katarina Sandberg och hennes böcker om Maj. De behöver den platsen och det blir en bra kontrast till alla män som brer ut sig i tjock bok efter tjock bok. Jag är glad att jag läste boken och jag kommer att tänka på Urusla och hennes familj ett bra tag framöver.

Ni som vill läsa våra inlägg igen och kanske från början kan göra det här:
Vecka 1
Vecka 2
Vecka 3
Vad What You Readin? och Det växer tyckte nu vid slutet kan ni läsa här och här.

Nästa bok som jag tänkt cirkla om är Roxanne Gays bok Bad feminist (finns både på svenska och engelska med samma titel). Cirkelstart blir 17 april och fyra söndagar framåt och avslutas med hennes Sverigebesök den 12 maj.

Liv efter liv: vecka 3

Ojoj vad kämpigt det var med läsningen den här (förra veckan). Livet, mitt eget, kom emellan och sedan var det en tung process att ta sig igenom veckans betingning av boken. Därför kommer mina tankar om läsningen några dagar för sent. Det mesta av läsningen kretsade kring andra världskriget och Ursula föds om och om igen och vi får uppleva kriget ur nya vinklar. Jag tycker faktiskt att det hela blir tjatigt och det är nog därför jag hade så svårt att bara ta mig igenom läsningen och fick kämpa i fler dagar än jag brukar.

Under läsningen vandrade tankarna till miniserien Birdsong och boken/filmen Atonement de handlar också om krig (första och andra världskriget) och om hur familjer/älskade splittras, längtar efter varandra och om hur de skulle göra saker annorlunda om de kunde. De är också placerade i krigszoner, i damm/aska och misär som krigen för med sig. I Liv efter liv lyfts även de socioekonomiska aspekterna på hur en klarar av kriget och misären. Vi får följa med till familjehemmet, till London, till Tyskland och nazisternas innersta krets, till skyddsrum och dunkla källare i skydd från bomberna. Ursula är ungmö, har ett förhållande med en gift man, gifter sig med en tysk och utifrån dessa perspektiv får vi uppleva krigsutbrottet och själva kriget. 

Om jag förra veckan störde mig på modern så känns hon mer sympatisk även om hon inte har lika stor del i boken längre. Det är få förutom systern Pamela och den distanserade och kyliga brodern Maurice som vi får veta hur det går för och det saknar jag. En stor del av behållningen innan har varit att vi fått följa stora delar av familjen, deras tjänstefolk och grannar. Trots att det hände saker hela tiden och kriget i sig är ju en stor händelse kände jag att boken gick lite i stå och jag hoppas att det tar sig inför sista delen nu så att det inte bara var två fjärdedelar av boken som var bra och så slutar läsningen med att jag mest sitter och stör mig på Ursula och hennes ständiga återfödande. 

Nåväl det blev kanske inte en lika analytisk och upplyftande avstämning den här veckan så just därför ska det bli spännande att se hur det hela slutar nu. Nu på lördag gå vi i mål med läsningen och det har verkligen varit en upplevelse att läsa och diskutera. Förrförra veckan skrev What You Readin? och Det växer om vad de tyckte om läsningen. Du kan läsa det här och här. Och vad de tyckte om efter tredje veckan kan du läsa här och här.

Nästa vecka läser vi ut boken. Väl mött då!

Liv efter liv: vecka 2

Det har gått ännu en vecka och vi är nu halvvägs igenom Liv efter liv av Kate Atkinson. Jag som sällan läser så här tjocka böcker är förvånad att det går så snabbt att läsa den här boken. Sidorna bara flyger förbi och om det inte vore för dess vikt och storlek skulle jag ha den med och läsa överallt (jag har den i inbundet). Den här veckan hände det en hel del i boken men jag tänker inte spoila allt för er som inte läst.

Ursula, vår huvudperson, har nu blivit tonåring och sedan även vuxen. Jag tänker mig att det är detta som är grejen med sådana här tjocka böcker som är som ett epos, att en får följa med under en längre tid i en människas liv. En sak som händer är att det här med att hon dör och lever igen behandlas. Ursula försöker att förstå vad det är som händer och vad denna känsla av déjà vu kommer ifrån. Kära mamma Sylvie som flera inklusive jag själv var så förtjusta i förra veckan utvecklas åt ett håll som i alla fall inte jag är överförtjust över. Det händer även en rad otrevliga saker i Ursulas liv och jag önskade länge att hon skulle kunna gå tillbaka och ändra så att det inte skulle hända. Och när dessa händelser kom en efter en blev jag ännu mer frustrerad. Stop, stanna och spola tillbaka tänkte jag under en stor del av läsningen. Pappan som var mer frånvarande under de första 130 sidorna är nu hemma från kriget (första världskriget) och är betydligt mer närvarande och omhändertagande nu. Jag har svängt där i vilken av föräldrarna jag gillar bäst. Ursulas fyra syskon, Maurice, Pamela, Teddy och Jimmy beskrivs även de mer och jag tycker verkligen om en av de yngre bröderna, Teddy. Han är empatisk och fin till skillnad från sin storebror Maurice som ingen i familjen tycks gilla.

Faster Izzie påminner lite om fastern i Downton Abbey, denna ogifta, självständiga och något spexiga kvinnan som är som en antites till modern. Hon finns där för Ursula ett flertal gånger under veckans läsning och är nästan lite som en tillflyktsort och skyddsängel. Något hon både beundras och hatas för av Ursulas familj. Under läsningen får jag även en påminnelse om hur kvinnokampen har sett ut, hur villkoren för kvinnor har sett ut och vilka förödande konsekvenser vissa saker kunde få t.ex medicinsk. När hemmafruepisoderna avtecknas får jag precis som vid läsningen av Att föda ett barn av Kristina Sandberg, nästan andnöd jag känner mig så instängd och smått panikslagen. Därför blir jag nästan besviken att det är åt det hållet Atkinson tar Pamela. Denna starka, smarta tjej som har läshuvud och ambitioner. Varför ska hon inte få förverkliga sig själv utan bli någons hustru?

Det har varit en händelserik tid i boken så här långt och jag gillar verkligen det jag läser och längtar tills jag får tid att läsa nästa veckas avsnitt. Det enda som stör mig, och jag vet inte riktigt hur detta ska kringgås, är användandet av n-ordet och den nedsättande beskrivningen av romer. Orden hör historien till jag vet men jag studsar ändå till i stolen varje gång de dyker upp i boken. Och jag påminns om att det är därför jag numera drar mig för att se historiska filmer, läsa böcker som utspelar sig förr eller ser klassiker på teatern. De där förlegade benämningarna skaver i mig.

Förra veckan skrev What You Readin? och Det växer vad de tyckte om läsningen. Läs gärna deras inlägg som finns här och här.

Till nästa vecka ska vi ha läst till och med s. 387. Vi hör igen då!

Liv efter liv: vecka 1

Då har vi äntligen kommit till den första lördagen i vår läsning av Liv efter liv av Kate Atkinson. Tills idag har jag läst till och med sidan 129 (i den inbundna upplagan). Det finns inga speciella frågor att diskutera den här gången utan jag tänkte att vi ska prata om vad vi tycker så här långt.

För min del som inte är särskilt bevandrad i klassikerutgivningen (undviker notorisk klassiker) får ändå en känsla av en klassiker när jag börja läsa. Det beror nog på det här långsamma berättandet om en familj, med god ekonomi och inte så mycket som händer. För att komma ihåg att den inte utspelar sig under 1800-talet tänker jag på Downton Abbey för att visualisera omgivningen och säg deras kläder. Redan på baksidan får vi vetat att vår huvudperson Ursula dör om och om igen. Under dessa lite drygt 100 sidorna fick jag upp flera andra verk som referenser. Jag tänkte på The Curious Case of Benjamin Button när det beskrivs hur Ursula ligger i sin barnvagn som spädbarn och funderar precis som en vuxen människa. Är det så att hon är vuxen fast fast i en babys kropp funderade jag. Sen kom Tidsresenärens hustru till mig i och med det här att hon dör om och om igen och när hon lever om sitt liv så kan hon ändra på vissa saker om hon vill. Det hela gjorde att historien eller framför allt tiden i boken blev osäker, vad händer första gången och vad händer andra gången ett datum upprepas igen.

Trots att jag läst baksidan och visset att hon skulle dö om och om igen så förstod jag inte hur det gick till riktigt och det här med att hon har möjlighet att påverka historien fören vi kom mot slutet av veckans portion av boken. I och med att Ursula är rätt liten än så länge så är det ju mest hennes mamma som är berättaren och det ska bli intressant att se hur detta kommer att fortsätta. Jag vill veta vad som händer med pappan och om vi får flera tillfällen när hon aktivt går in och ändrar i historien. Det är perfekt långa kapitel i boken så dess tjocklek känns inte så skärmande längre, det är bara dess storlek (inbundet) som är lite bökigt, jag kan inte ha dem med som pendlarbok och den är lite tung när jag vill läsa i badet.

Vad tyckte ni om veckans läsning? Finns det något speciellt ni vill att vi tar upp nästa vecka?
När vi pratar igen om boken ska vi ha läst till och med sidan 257.

Här kan du läsa What You Readin? och Det växers tankar efter första veckan. 

Häng med och läs Liv efter liv

En bok jag dragits till från det att jag först såg dess omslag är Liv efter liv av Kate Atkinson. Omslaget är så himla fint och tilldragande (gjort av Hanna Larsson). Boken gavs ut för ett år sedan och anledningen att jag inte har läst den ännu är dess tjocklek. Jag är inte ett fan av tegelstenar och den här boken är på ca 530 sidor. Men nu ska det bli ändring på detta för jag hade tänkt bokcirkla om boken här på bloggen och du får hemskt gärna vara med. Under fyra lördagar med start om en och en halv vecka så läser vi ca 130 sid per vecka. Jag utgick ifrån min inbundna bok när jag gjorde läsplanen men det borde vara ungefär lika i pocketboken.

20 februari läs fram till och med s. 129
27 februari läs fram till och med s. 257
5 mars läs fram till och med s.  387
12 mars läs ut resten av boken

Upplägget för cirklandet är att vi läser veckans ranson och på lördagar bloggar vi om det vi läst. Lämna gärna en kommentar här hos mig så jag kan läsa era tankar om läsningen. Har du inte en egen blogg går det finfint att kommentera och föra diskussionen i kommentarsfältet här på min blogg.

Boken finns numera i pocket för den som hellre vill läsa det. Finns i bokhandeln, både i  den fysiska och hos nätbokhandlarna, Bokus och Adlibris.