Popmusik rimmar på politik- fjärde och sista träffen

Vi har nått fram till den sista träffen om Popmusik rimmar på politik av Anna Charlotta Gunnarson. Sent ska syndaren vakna och detta inlägg skulle ha kommit i slutet av februari men har inte hunnits med. Det är dags att sammanfatta läsningen och diskutera den sista delen av boken.

Den sista delen av boken handlar mycket om krig och konflikten mellan Irland och Storbritannien om Nordirland. Här avhandlas män och kvinnors olika roller under ett krig, hur musiken och bandnamn kan lära oss saker om krig och konflikter. Jag har verkligen gillat de tidigare delarna av boken men den här delen fångade mig inte lika starkt som de andra. Det kändes utdraget om just kriget/konflikten om Nordirland. För mig brände det verkligen till i stycket om den afghanska artisten Setara Hussainzada. Där exemplifierades inte bara att popmusik rimmar på politik utan kort och gott är politik.

Under läsningen av Popmusik rimmar på politik har jag lärt mig massor. Jag har fått många musiktips och sökt efter mer information efter läsning om vissa band/händelser då velat veta ännu mer. Det här är en bok både för de som gillar musik, de som gillar historia och de som gillar politik. Jag tycker att den funkar från högstadiet och uppåt och skulle vara perfekt både som en del i undervisningen (musik, samhällsvetenskap och historia) men även för att få upp ett läsintresse hos dem som kanske inte läser så mycket (exempelvis unga killar). Jag uppskattar Anna Charlottas nyfikenhet och entusiasm och den smittar verkligen av sig även gällande musikgenrer som jag vanligtvis inte är intresserad av eller historiska skeenden jag skummat förbi tidigare. Jag är inte bara en mer allmänbildad person efter läsningen av den här boken, min playlist med favoritlåtar har även utvidgats. Båda två ett mycket gott betyg då att lära mig nya saker och musik är två saker som värderas högt i mitt liv. Tack för den här fina läsupplevelsen Anna Charlotta!

Se det fina talet som hålls av Pia Kalischer om Popmusik rimmar på politik från Augustgalan i höstas. Jag tycker fortfarande att den här boken borde ha vunnit.

Och här kan ni se när Anna Charlotta är med i programmet En bok en författare på UR. Klicka på länken här för det går inte att bädda in klippet så detta är bara en bild, länk.

Det har verkligen varit en lärorik och intressant läsning av Popmusik rimmar på politik. Det är en bok jag rekommenderar vitt och brett. Läsningen har blivit lite speciell i och med att jag har bloggat om den längst vägen. Jag tycker dock att det är synd att det inte blev någon diskussion/bokcirkel av det hela, men hoppas att ni som läst inläggen har fått ut något ändå.

Popmusik rimmar på politik- tredje träffen

Vi har nått den tredje träffen om Popmusik rimmar på politik av Anna Charlotta Gunnarson. Veckans läsning har handlat om bostadsområden/betongen, protestsånger, gräla via musiken, krig och militären. På det hela taget var det här ett jobbigt parti av boken och jag blev inte direkt upplyft. Som vanligt är det lärorikt men det var liksom bara elände och nedstämdhet.

Anna Charlotta lärde mig att det inte bara är inom hiphopen som bostadsområdet, miljonprogrammet och betongen besjungs. Förändringen gällande bostadsområden, rivning och modernisering har det skrivits låtar om redan på 60-talet. Jag kände ingen exemplen som gavs, Lyckliga gatan, Trettifyran och Är det konstigt att man längtar bort nån gång, men jag kanske inte hade tänkt på dem som låtar i paritet till de hiphoplåtar jag hört. Men samtidigt som jag får lära mig att dessa låtar fanns så undrar jag ändå var det temat finns idag mer än inom hiphopen. Jag känner starkt att den svenska hiphop som görs idag ger mig den där nerven och glöden som amerikansk hiphop gjorde på 80- och 90-talet. Den talar om hur det är att växa upp i Sverige idag, den är politisk, rakt på och golvar ofta mig med sitt direkta och ärliga uttryck. De unga rapparna ger oss en bild bortom mediebevakningen och det är med deras ord och deras röster, inte filtrerad genom journalisternas retorik där dessa områden och människorna som bor där lever i symbios med problem, fattigdom och misär. Och som Gunnarson lyfter upp i exemplet med Lilla Namo så kan en fråga sig när förorterna blev förorten i singularis och hur det kommer sig att alla förorter dras över en kam och stigmatiseras. Det är väl här min föreställning om att hiphopen har en given förstaplats som politisk musik har sin grund. Genom läsningen så här långt har jag dock fått bredda den synen, även om det känns som om hiphop är mer medvetet politisk än andra genrer.

Det här med att bråka och gräla med varandra via musiken är inget unikt. Det finns författare som skriver böcker om personer de vill göra upp med, baktala eller vad det nu kan vara. Så varför skulle inte musiker kunna göra detsamma? Vissa av dessa beefer som Anna Charlotta Gunnarson beskriver kände jag till andra var helt nya för mig. Återigen var det perfekt att det finns en spellista så jag kunde lyssna på låtarna och själv höra texterna där artister smädar, baktalar, ger igen på någon annan (ofta även denne artist).

Sedan följde ett längre parti om musik som filantropi och hur artister genom musik försöker att skapa en samhällsförändring eller samla in pengar till behövande. Så fort jag hör Do they know it's Christmas? hur svängig den låten än må vara så blir jag upprörd. Självgoda artister som ska hjälpa stackars fattiga i Afrika som inget vet, suck. Gunnarson lyfter Naomi Klein, författare och samhällsdebattör, och hennes tankar kring hur västvärlden genom att köpa en singel eller vad det nu är kan köpa sig fri från skuld över det som händer i mer fattiga/krigsdrabbade/katastrofländer. Det är nog främst den låten jag har svårt för då den sätter västvärlden på så hög häst genom att sjunga om hur stackarna på afrikanska kontinenten inget vet och hur visdomen och hjälpen kommer från väst. Att den gjordes första gången på 80-talet må vara en sak men när den nu spelades in igen förra året blev jag arg på riktigt, har vi inte kommit längre och ska vi verkligen befästa den världsmaktsordningen igen? Det känns kolonialt och förlegat.

Under läsningen den här veckan handlade det mycket om just den koppling mellan musik och politik som jag först gjorde när jag tänkte på dessa två tillsammans. Hur politiken var kopplad till konflikter, krig, protester och misär. Under tidigare veckor har jag fått omdefiniera vad politisk musik kan vara för något och hur det går att läsa av det politiska läget genom musik utan att den uttalat är politisk. Det tycker jag är en av bokens absoluta styrkor. Läsningen får mig att se på musik med andra ögon och omformulera förbeställningar jag hade. Det ska bli mycket spännande att se vad den sista delen har att bjuda på.

Har du också läst och bloggat om veckans läsning, lämna gärna en kommentar så jag och de andra hittar till ditt inlägg. Väl mött nästa lördag. Då ska vi ha läst ut boken och skriver dels om det vi läst under veckan och summerar läsningen. 

Popmusik rimmar på politik- andra träffen

Nu har vi läst 60 sidor till i Anna Charlotta Gunnarsons bok Popmusik rimmar på politik. Det var en lärorik vecka även denna gång. Sicken tur att det inte dippade efter förra veckans starka start. Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om uppdelningen av kapitlen (hur långa/korta de är), perspektiven på Sverige vs omvärlden och genus/hbtq-frågan.

Jag funderade lite på det här med hur långa kapitlen är. De är nämligen inte så långa, ca 10 sidor mer eller lite mindre. Nu har vi läst halva boken och jag undrar om det är något ni andra har tänkt på? Först reflekterade jag inte alls över detta utan tyckte det var intressant att vi får lära oss så mycket på relativt få sidor. Sedan började jag tänka på hur långt varje kapitel var och om jag hade velat ha fler sidor och mer beskrivet men svaret blev nej. Varför skriva långt för sakens skull. Det stör mig inte att det ibland blir tvära kast då kapitlen inte är avsnitt under säg tre olika delar med olika teman utan att varje kapitel står för sig. Det skapar en lätthet och gör att vi som sagt får många infallsvinklar på historien och musikhistorien. Den som vill veta mer står ju fri att själv läsa på mer om hen vill. Så än en gång slås jag av att jag tycker att denna bok vore superbra som ingång till historia, antirasistisk och genusvetenskaplig undervisning i skolan för ungdomar. Det går att ha många diskussioner om den en läser.

Sen tänkte jag på det här med att det så lätt det att att när en ska prata musikhistoria fokuserar på USA och kanske Storbritannien. Det är i alla fall min erfarenhet. Som om alla musikinfluenser kommer därifrån. Här tycker jag att Anna Charlotta gör ett bra jobb med att ha en balans i fokuset på både omvärlden och Sverige. Hon tar hem det och tittar på hur musiken och läget var i Sverige eller tvärtom börjar här och vänder ut blicken. Detta är något jag uppskattar då jag inser att jag kan mycket mer om musik som kommer från säg USA än den svenska musiken innan 80-90talet. Nästa tanke blir då att jisses vilken researcharbete Gunnarson måste ha gjort, både till boken och sitt tv/radioprogram!

Det jag tyckte var tydligast med veckans läsning var hbtq- personers situation i musikbranschen och kvinnors och/eller rasifierades ställning. Vi börjar med hbtq-perspektivet, hbtq står för homo-bi-trans och queer. Anna Charlotta Gunnarson beskriver hur Katy Perry sjunger om hur hon kysste en tjej i låten I Kissed A Girl och utgår ifrån den låten när hon diskuterar hur det kan vara för hbtq-artister. Främst skulle jag säga att hon lyfter upp de som är homosexuella och bisexuella. Jag hade inte tänkt på att det är få kvinnliga homosexuella artister jag känner till. Desto fler homosexuella män kunde jag rabbla upp. Men förutom att sitta här och rabbla upp vilka de är och lägga vikt vid människors sexuella orientering blir jag nedslagen över det faktum att musiken är så styrd av vem du borde älska beroende på vilket kön du har. Och hur artister där med inte kan vara de de är fullt ut och inte kan få sjunga om vem de älskar utan måste byta ut könet för att konventionerna är som de är. Musik för mig är oerhört viktigt, den ger tröst, igenkänning och styrka. Om jag då kan hitta musik som kan trösta mig, ge mig kraft och lyfta mig önskar jag att de som gör musiken ska få känna samma sak. Så om de som sjunger musiken måste leva förljuget blir musiken på sätt och vis förljugen och det gör mig asförbannad. Nu ska inte alla behöva gå ut med sin sexuella orientering om de inte vill men att de ska sjunga låten år ut och år in vore det inte vara rimligt att det de sjunger ska få vara på riktigt för dem och inte tillrättalagt efter dumma konventioner som vi inte borde reproducera. Om en kvinna älskar en kvinna eller en man älskar en man så är det kärlek oavsett och jag som lyssnar på musiken kan få känna igen mig i just kärleken. Om jag som kvinna älskar säg en man och den som sjunger är kvinna och sjunger om sin kärlek till en annan kvinna är det väl inte så att låten blir mindre relevant eller möjlig att känna igen sig i för att hon sjunger om en person av samma kön som mig och som jag inte tänder på?

Sen har vi det här med hur en rad kvinnor (både vita och svarta) och i det här fallet en svart man från Sydafrika inte får det erkännande de förtjänar när det gäller upphovsrätt. Det kapitlet gjorde mig så ursäkta språket jävla arg. Hur vita män kapitaliserar på någon annans arbete och talang utan att ge den som skapat det denne har rätt till. Ännu en gång blev det ögonöppnande läsning och jag börjar undra hur många fler exempel det finns av detta. Det är kvinnor som skrivit låtar som sedan män står som ensamma upphovsmän till eller hur dessa män gett låten till någon annan kvinna utan att den kvinna som skrev låten får ersättning i form av royalties. Och som Gunnarson skriver: "Det finns många, många fler där ute som borde stå med på skivkonvolut och historieböcker, människor som sörjer pengarna som aldrig kom, äran de aldrig fick åtnjuta. Som vet att de har rätt. Därmed finns det också många personer som står med på skivkonvolut och i historieböckerna som också vet att det saknas minst ett namn" (sid.93).

Har du också läst och bloggat om veckans läsning, lämna gärna en kommentar så jag och de andra hittar till ditt inlägg. Väl mött nästa lördag. Då ska vi ha läst till och med sidan 182.

Popmusik rimmar på politik- första träffen

Idag är det dags att prata om de första 60 sidorna i Anna Charlotta Gunnarsons bok Popmusik rimmar på politik. Jag har läst, strukit under, vikt hörn och kommenterat i marginalen (alla dessa saker är annars strikt förbjudet enligt mig men det gick inte att låta bli). Det är verkligen en engagerande bok så här långt och det ska bli roligt att diskutera läsningen med er. Tills idag fanns inga frågor att ta ställning till under läsningen så vi kör lite fritt ur hjärtat det vi kommit att tänka på, upprörts över, skrattat åt eller funderat kring.

Det första jag slogs av och beundrade mest med Anna Charlottas bok är hennes reflexivitet. Vad är då reflexivitet? Jo det är när en person förhåller sig kritiskt till sig själv, sin position/utgångspunkt i förhållande till vad hen skriver/forskar om. Som i det här fallet så reflekterar Anna Charlotta över sin bakgrund, hudfärg etc i förhållande till det hon ska skriva om, som inte alltid är det hon känner igen sig i, varit med om, kommer att vara med om. Jag tycker att det är så otroligt uppfriskande att hon har den inställningen. Det gör att jag tar henne på mycket större allvar och känner att hon har en djup respekt för det hon skriver om. Hon vill ta sig an att skriva om säg svarta i USA och deras kultur under ett visst skeende under historien. Hon vet samtidigt att det är erfarenheter som hon inte kan känna igen sig i då hon inte är svart själv. Det märks att hon jobbat hårt på att ta sig utanför boxen som det heter. Anna Charlotta verkar vilja belysa sådant som kanske vanligtvis inte lyfts upp när en pratar musikhistoria.

Boken är en frukt av först radioprogrammet och sedan tv-programmet Pop och politik. Jag har under årens lopp hör namnet på programmet men aldrig sett eller lyssnat på ett avsnitt (skäms). Under läsningen av boken skriver jag i marginalen nästan jämt: leta upp och titta/lyssna på programmet. Jag vill bara fördjupa mig ännu mer. En annan sak som händer mest hela tiden är att jag vill lyssna på de låtar som hon tar upp i boken. Som tur är finns det en playlist på Spotify som heter just Popmusik rimmar på politik, du kan lyssna på den här. 

Jag har alltid lyssnat extremt mycket på musik, det är en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Jag har en bred musiksmak och lyssnar på i stort sett allt utom techno och heavy metal. Jag själv gör ingen rangordning av hur fin eller bra viss musik är (som jag dessvärre tenderar att göra med andra kulturella uttryck som säg böcker). Under läsningen förstår jag dock att just popmusik rangordnats lägre och känts som ytlig. Anna Charlotta får med sin bok mig att förstå att det är precis tvärtom. Popmusiken kan lära oss massor om både vår historia och samtid! Och det är en annan sak som jag skriver i marginalen: Vad hon lär oss mycket! Jag får lära mig om musik som var populär långt innan jag föddes. Hur den har påverkat sin samtid och hur vi kanske lyssnar annorlunda på den nu idag och hur det kan vara på ett annat sätt än vad tanken var då, för vi inte har historien kring kontexten då låten skrevs exempelvis. Den här boken skulle vara ett så himla bra komplement till historieböckerna ungdomarna läser i skolan idag. För bara efter de här första 60 sidorna har jag fått lära mig en mycket mer differentierad historia. Den som tar upp minoriteters historia, en annan del av historien än den sedd utifrån de ekonomiskt privilegierade, en mer jämställd beskrivning där det inte bara är männen som lyfts fram. Det ska bli ett sant nöje att fortsätta att läsa och lära mig mer. Och om den användes i undervisningen skulle historia helt plötsligt kunna bli något mer än det som hände då och som inte längre berör mig. För musiken känns evig och många av de låtar/artister som nämns kan även en yngre publik känna igen och då får historien helt plötsligt relevans och känns inte lika mossig.

Har du också läst och bloggat om veckans läsning, lämna gärna en kommentar så jag och de andra hittar till ditt inlägg. Väl mött nästa lördag. Då ska vi ha läst till och med sidan 120.

Läsa "Popmusik rimmar på politik" tillsammans med mig?

Jag letar efter sällskap till en läsning av Popmusik rimmar på politik av Anna Charlotta Gunnarson. Vid två tillfällen tidigare har jag testat det här att läsa en bok tillsammans med en annan bloggare och cirklat om boken via bloggen och nu vill jag köra igen. Det här är en bok som verkligen lämpar sig bra som bokcirkelbok. Oavsett om du gillar musik och/eller politik, är en inbiten faktaboksälskare eller novis så kan du genom Anna Charlottas lättillgängliga språk ta till dig boken. Den väcker många tankar och reflektioner som sedan behöver ventileras. Så var det i alla fall för mig när jag snabbt skummade den i höstas inför Augustpriset. Men nu vill jag läsa den ordentligt och gärna tillsammans med andra så jag har någon att diskutera den med. Jag har tänkt mig att läsa den under februari och ha fyra lördagar där vi diskuterar vad vi har läst under veckan. Ett förslag på upplägg är:
Första träffen lördag 7 februari- läst till och med s.60
Andra träffen lördag 14 februari- läst till och med s.120
Tredje träffen lördag 21 februari- läst till och med s.182
Fjärde och sista träffen lördag 28 februari- då summerar vi läsningen och det som återstår av boken efter vecka tre.

Alla kan vara med och läsa, du behöver inte ha en bokblogg. Jag tänkte lägga upp en eller flera frågor om det boken tar upp som ni svarar på antingen i kommentarsfältet här på min blogg eller på din om du har en egen blogg. Vi diskuterar tankar som kom upp under läsningen, det som förvånar, överraskar, upprör eller gör oss glada. Om ni vill veta lite mer om boken kolla det här klippet från Augustgalan.

Låter detta som något du vill haka på? Vad skoj, jag ser verkligen fram emot det här! Har du inte boken ännu? Jag lottar ut ett exemplar då jag har två här hemma. Du lämnar en kommentar om att du vill vara med och tävla (extra lotter om du tipsar om läsningen/tävlingen i sociala medier, glöm då inte att lämna länk). Ni kan tävla till och med nästa söndag (25 januari kl 23.59). Det är även i en kommentar till det här inlägget du meddelar om du vill vara med och läsa boken.