Kulturvåren 2016: teater

Vi skriver numera 2016 och det är dags att kicka igång det här kulturåret med kulturvåren 2016. Jag är väldigt peppad på all ny kultur som det här året har att erbjuda. Först ut är teatern och de föreställningar som jag är sugen på att se i vår. När det gäller Kulturhuset Stadsteatern så nämner jag igen att det från och med imorgon (4 januari) är min arbetsplats men det här är föreställningar jag hade tänkt se oavsett (det kommer att gälla annat som jag tipsar om i huset i kommande inlägg).

 Bilderna har jag lånat från dramaten.se Fotograf: Sören Vilks

Dramaten
De senaste åren har jag varit mycket mer på Dramaten än Stadsteatern, förr om åren var det precis tvärtom. I vår är det ett gäng föreställningar jag vill se men det är fler på Stadsteatern denna gång. Jag återvänder min vana trogen numera för att lyssna på spoken word. Utöver det vill jag även rekommendera Dramatens bokcirkel, deras introduktioner och så programmet på Dramaten&.

• Tigern (den sätts även upp på Riksteatern)
• Spoken word
• Pussy Riot- en punkbön
• I lodjurets timma
• Hamlet
• Fåglarna
• De stora vidderna

Bilderna har jag lånat från riksteatern.se Fotograf: Urban Jörén (bild 1 och 3) och Sophie (bild 2) 

Riksteatern
Hos Riksteatern i vår vill jag se flera föreställningar som visar det sig på något sätt handlar om att vara utanför, att hitta sin identitet och att ses som den andre. Det är tre föreställningar med fingret på pulsen av frågor som är aktuella idag, rasism/nazism, tillhörighet, migration och om att hitta sin identitet mitt i detta. 

• En druva i solen 

Jag såg en läsning av den här föreställningen fast på engelska på Riksteatern för lite mer än ett år sedan. Det var så mäktigt att se en föreställning men nästan uteslutande svarta skådisar på scen. Nu sätts föreställningen upp i sin helhet och översatt. Kommer att vara på turné både i Sverige och Finland.

• Var är mitt hem?
• Tigern
• Männen med rosa triangel 

Bilden har jag lånat från kulturhusetstadsteatern.se Fotograf Mattias Sterner

Stadsteatern (Kulturhuset Stadsteatern)
Nu blir det på riktigt teaterchefen Anna Takanens repertoar. Jag ser fram emot att se en hel del nyskrivet. Ni som missade förra gången får en ny chans när Ansvaret är vårt/Tingsten får nypremiär i april. Det är en av mina absoluta favoritföreställningar. I februari öppnar Kulturhuset Trappan Vällingby, det är ett scenkonsthus där Stadsteatern sätter upp flera föreställningar.

• Vingklippt
• April i Anhörigsverige
• Minnesstund
• Kärlek och politik
• American Hotel
• Lampedusa
• Fosterlandet
• Du ska veta mitt värde
• Pappan
• Kicktorsken
• Anna och Mats i Vällingby

Kulturåret 2015: teater

När jag tänkte tillbaka på kulturåret 2015 var teater det jag trodde att jag varit minst på av alla kulturyttringar. Att det litteraturrelaterade skulle komma i topp var självklart men jag blev överraskad när jag såg hur många föreställningar jag varit på förra året. Det blev hela 20 st varav några föreställningar såg jag flera gånger. Det var inte illa och dessutom visar det att teater är något jag verkligen tycker om att gå på. För mig var 2015 ett år med mycket nyskrivet och föga förvånande höll jag mig till Dramaten, Stadsteatern/Parkteatern och Unga Klara. Mina favoriter från förra året var följande pjäser:

• X
• Klanen
• Konsten att falla
• Vågen
• Alla dagar alla nätter
• Vitsvit
• Gruppen kartlägger den svenska teatern

Om ni klickar på respektive pjäs så kommer ni till ett blogginlägg/recension av just den föreställningen. Det ska bli väldigt spännande i vår då jag kommer att jobba med teater (inte själv stå på scen utan vara kommunikatör för teater på en av landets största teatrar). Det kommer att bli mycket teater i tjänsten och frågan är hur mycket jag kommer att gå på fritiden. För andra året i rad skriver jag i sammanfattningen att det är nyskrivet jag gillar bäst och att jag på sätt och vis har tröttnat på klassikerna. Imorgon blir det framtidsspaning med det jag är sugen på gällande kulturvåren 2016.

Lucka 23: Alla dagar alla nätter

Alla dagar alla nätter som gick på Kulturhuset Stadsteatern i år var ett riktigt familjedrama och ett mycket välspelat sådant. I centrum står nyblivna änkan Alice spelad av Meta Velander och bredvid henne står döttrarna Krista (spelad av Lena B Eriksson) och Nita (spelad av Cecilia Frode) och Kristas dotter Jonna (spela av Molly Nutley). Vi träffar familjen precis efter begravningen av maken/fadern. Nita är den stela och förnuftiga dottern och hennes syster den som är något mer rebellisk. De ärver helt oproportionerligt och det kör in som en sista kil dem emellan. Jonna är på väg ut i världen och modern Alice blir bara snurrigare och snurrigare.

Det hela är på sätt och vis hjärtskärande och samtidigt behöver Nita slappna av och Krista behöver få lite mer ära för det hon gör. Sorgligt är det minsta som går att säga om hur den här familjen slits sönder i en tid när de behöver varandra som mest. Ensemblen gör alla en mycket bra insats, de är alla övertygande och jag som såg föreställningen med min syster kunde tydligt se att mycket av de roller familjemedlemmarna har även går igen i vår familj. Även om det finns manliga skådespelare med i föreställningen (Philip Zandén och Emil Almén) så är detta ändå kvinnornas föreställning. Det är en familj som styrs av matriarker, Alice är ensam kvar av föräldrarna, men det är på sätt och vis Nita som styr av systrarna men i Kristas familj är det hon som styr över ex-make och dotter. Och jag gillar verkligen den kraft som dessa kvinnor alla på sitt vis för med sig. Dessutom var det fint att se de tre olika generationerna kvinnor dela scen, allt från veteranen till nykomlingen.

Lyssna på Kulturradions kritiker Jenny Aschenbrenners recension av föreställningen.
 

Lucka 10: Vågen

Bilden har jag, Sincerely Johanna, tagit

Jag blir sällan besviken när jag åker till Skärholmen där Stadsteatern huserar med sin barn- och ungdomsscen. I höstas såg jag en psykologisk thriller i klassrumsmiljö som Vågen beskrivs som. När jag gick i högstadiet fick vi se The Wave i anslutning till att vi lärde oss om andra världskriget och nazismen. Så jag hade en föraning om vad som komma skulle när jag åkte till Skärholmen och skulle se deras uppsättning som jag förstod byggde på samma premisser. Och premissen är att en lärare ska lära sina elever om just förintelsen och hur en ledare fick med sig ett folk på saker som vi nu i efterhand tycker är hemska. Jag trodde att visst det utspelar sig i klassrumsmiljö och det lär säkert vara bänkar som skådespelarna ska sitta vid men vi i publiken sitter nog på en åhörarläktare och tittar på. Förvisso var jag förberedd på att det säkerligen skulle vara någon form av interaktion med publiken, det är nästan alltid det på den här scenen och med sin målgrupp som är ungdomar. Ändå var jag inte beredd på att komma in i scenrummet där vi alla hade fått lämna ytterkläder och väskor utanför. Vi kom in i ett otroligt stort klassrum, med fyra väggar, fyra dörrar två på vardera sida, en kateder och en massa bänkar. Jag letade efter läktaren som inte fanns och vi blev ombedda att sätta oss i varsin bänk. Jag grabbade tag i min syster som var med och vi satte oss i ett bänkpar mot slutet fast ändå i mitten. Och jag som avskyr interaktiv teater fick mig en riktig upplevelse. 

In kommer ett stökigt gäng elever (skådisarna) och en sträng lärare som börjar berätta om förintelsen. Vi har alla fått ett prov på våra bänkar som vi ombeds fylla i och sen tar det hela fart. Vi blir alla medresenärer på den här klassens resa under den tid då magister Lindgren lär sina elever steg för steg hur det är att börja följa en ledare, hur det är att införa nya förhållningsregler, hur det är att bilda en gemenskap med medlemskort, angivelser och grupptryck. Trots att jag visste vad pjäsen gick ut på och trots att jag sett filmatiseringen förut och främst för att jag ansåg mig veta bättre än de ungdomar som var där i publiken så föll även jag in i det psykologiska spelet och gjorde saker som kändes obehagliga. Carolina Frände är en av de skickligaste regissörer jag vet och hon lyckades så väl skapa den där känslan av obehag men även fristad att testa gränser inom. Skådespelarna är övertygande som brunstiga och stökiga ungdomar (med undantag för den av dem som inte vill vara med på det här med "Vågen" en motståndare, väldigt styrd av sitt rättspatos). 

Efter föreställningen fanns det möjlighet att stanna kvar för ett samtal med ensemblen och dramaturgen Marie Persson Hedenius. Då fick vi möjlighet att ställa frågor och de berättade för oss hur det är att spela föreställningen för gymnasieungdomar. Ungdomarna har haft det mycket lättare att köpa själva scenrummet då de är vana att befinna sig i klassrum dagarna i ända medan vi vuxna som sett föreställningen (för allmänheten på lördagskvällar) har varit lite mer avvaktande. Ungdomarna har efteråt reflekterat och undrat om det förväntades av dem att avbryta föreställningen och säga att det som sades och gjordes var fel. Jag tänkte mycket på det också och på min egen reaktion som vacklade mellan att jag borde veta bättre och avstå och samtidigt känna ett grupptryck och ovilja till att sticka ut trots att jag visste att detta endast var fiktion och inte verklighet. Det här var en av årets starkaste teaterupplevelser och jag tycker att ni som har möjlighet någon gång ska åka och se en föreställning i Skärholmen och speciellt något som Carolina Frände har regisserat/skapat det är alltid av hög kvalitet och intressant.

Kulturhösten 2015: teater

Förutom allt litterärt jag ägnar mig åt så är teater det jag går på näst mest. I höst är det redan en hel del biljetter bokade. Jag är dålig på att gå på privatteatrarna och det tjatar jag om varje år utan ändring. Det blir mest Dramaten, Riksteatern, Kulturhuset Stadsteatern och Unga Klara som jag går till. Dock brukar jag försöka se så mycket av det som visas på Fri scen på Kulturhuset Stadsteatern för där ges fria teatergrupper utrymme att spela. Min tipsarlista inför hösten ser ut som följer:

Unga Klara

• Vitsvit
  Favoritregissören Farnaz Arbabi sätter upp poeten Athena Farrokhzads verk med samma namn som pjäsen. Är otroligt spänd och förväntansfull och ska se den i oktober.

Kulturhuset Stadsteatern

• Sara Sara Sara
• Alla dagar alla nätterSåg den i våras och tyckte väldigt mycket om den!
  
• Rädsla urholkar själen
• Vågen (spelas i Skärholmen)
  Minns filmen The wave som vi såg när jag gick i högstadiet. Detta är en pjäs som är inspirerad av den.
  
• En handelsresandes dödNye konstnärlige ledaren för teater Anna Takanen är med och spelar i denna föreställning.
  
• En fröjdefull jul
• Chockfight
• Samtal inför döden
• FlickvännenDen här tänkte jag först läsa boken och sen se pjäsen (som en del gör med bok som blir film)
• En uppstoppad hund
• En slavisk dans
• Vad är det som händer? 
• Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta!Bygger på seriealbumet av Sara Granér med samma namn

Dramaten

• KlanenDen ska jag och se nu i helgen faktiskt
  
• Maria StuartSystrarna Ekblad, kan inte bli annat än bra
  
• Fanny och AlexanderÅtminstone en stor ensembleföreställning borde jag gå och se i höst
  
• Den E Vi
• Idioten
• Ungefär lika medFör er som missade den i våras får ni en ny chans i höst. Farnaz Arbabi + Jonas Hassen Khemiri= mästerverk 
• Mens- the musical
• Liv Strömquist tänker på digÄven här får ni som missat en ny chans. ta den för detta är så himla bra!
• Och ge oss skuggorna

Riksteatern

• Slå pattarna i taket!Systrarna Kronlöf and enough said
  
• Effekten
• 1984 av George Orwell 
• Min mammas dotter

Främlingen på Stadsteatern Skärholmen

I ett par minimala badbyxor och med sådana där löparskor med tår spelade Jonas Nilsson monologen Främlingen i en stor sandlåda på Stadsteatern Skärholmen i Stockholm. Pjäsen handlar om Meursault som är en rätt avtrubbad kille som inte bryr sig om särskilt mycket här i livet. Inte ens när hans mamma dör visar han några känslor. När han sedan utför och anklagas för ett brott är det ingen som tror på hans oskyldighet då han är så likgiltig att han inte kan vara annat än iskall och skyldig.

Jag är så imponerad av skådespelare som klarar av att göra monologer. Du har ingen annan på scen som kan hjälpa dig att komma ihåg vad du ska säga härnäst eller fylla ut om du glömmer bort/kommer av dig. Jonas Nilsson hade en otrolig scennärvaro (trots sig feber som vi fick reda på efteråt). Även om jag inte läst boken som pjäsen bygger på, Främlingen av Albert Camus, så kunde jag ta till mig föreställningen. Den kändes både samtida och aktuell och intressant som ungdomspjäs. Boken utgavs 1942 men dess teman var ändå brännande aktuella.  Det var några ungdomar i publiken den kvällen jag var och såg föreställningen och det var intressant att se hur de reagerade på vissa scener. Pjäsen tar upp frågan på vilka grunder vi dömer andra människor. Och jag tänker mig att ungdomar ofta kan tas för ointresserade, likgiltiga och så vidare av vuxenvärlden. Om vi då tar det i beaktning när vi ser föreställningen så blir det en intressent analys av Meursault och hans öde. Är han som vilken inåtvänd och nonchalant ungdom som helst? och hur ska vi döma hans handlingar och beteenden. Jag hade hemskt gärna hört ungdomar analysera föreställningen. Imponerande av Jonas Nilsson som inte bara spelar monologen, han har även skrivit dramatiseringen från bok till pjäs, gjort sceneriet och kostym samt regisserat sig själv.

Janne min vän på Stadsteatern Skärholmen

Bilden är tagen av och tillhör mig, SincerelyJohanna

Det första vi fick göra när vi kom innanför dörrarna på Stadsteatern Skärholmen när vi skulle se föreställningen Janne min vän, var att ta av oss skorna och byta om till tofflor. Jag kan säga att där försvann min vuxenhet och likt ett uppspelt barn hasade jag runt i tofflorna kvarten innan vi blev insläppta i salongen, till min systers stora förtret för hon skämdes ögonen ur sig över min barnslighet. Det var Per Öhagen som spelade monologen som bygger på Peter Pohls bok Janne min vän. Det var en helt magisk föreställning. Vi var inte så många i publiken (vilket inte heller gick då det var en liten scen den spelades på) och vi satt alla i en ring med scenen i mitten. Här gick det inte att somna, tappa koncentrationen eller smälta in. Det var även en interaktiv föreställning vilket jag i vanliga fall hatar men den här gången gick det bra. Pjäsen handlar om Krille som en dag träffar på Janne och dennes coola cykel. Vi får följa Krille och hur hans liv blir ett annat när Janne kommer in i hans liv. Det är som om Krille lever två liv. Även om pjäsen utspelar sig på 50-talet är den brännande aktuell. Det handlar om att hitta sig själv, om hur elaka barn kan vara och vikten vid att ha en vän och vuxna som ser barn och vad de behöver. Jag blev så varm i hjärtat över de unga som var och tittade. Några av barnen kom dit utan vuxen och det var så häftigt hur de valt att själva gå och se en föreställning. Att göra en monolog är otroligt imponerande, och Per Öhagen gör det verkligen bra. Då och då sätter han sig bland publiken och berättar historien direkt riktad mot en av besökarna vilket skapade en sådan direkthet. Det här var den andra ungdomspjäsen och monologen jag såg på ungdomsscenen i Skärholmen nu i vår (den andra är Främlingen, inlägg om den kommer imorgon). Har ni möjlighet att åka dit och se något med eller utan barn/ungdomar tycker jag att ni ska göra det. De sätter upp så himla mycket bra och Carolina Frände som är konstnärlig chef där gör ett sådant otroligt bra och viktigt jobb där. 

Bilden är tagen av och tillhör mig, SincerelyJohanna

Teateråret 2014

 

Det blev en del teater under förra året och nu när vi skriver 2015 i kalendern tänkte jag sammanfatta året som gått. Jag kallar det Kulturåret 2014. Först ut summerar jag teateråret och de föreställningar jag tyckte bäst om. En sak jag reagerat på är att jag endast går på de statliga/kommunala teatrarna, Dramaten och Stadsteatern. Det är också därifrån förra årets favoriter kommer. Jag vet inte varför det är sådan slagsida och varför jag inte går mer på privatteatrarna i stan. Om jag inte går på Dramaten eller Stadsteatern brukar det bli Riksteatern, men det gjorde jag inte alls förra året. Nåväl vi får hoppas att jag blir bättre i år på att få en mångfald bland teatrarna. Mina favoriter 2014 var:

• Liv Strömquist tänker på dig
• Ansvaret är vårt- Tingsten
• Ett år av magiskt tänkande
• [~] Ungefär lika med
• The Mental States of Sweden
• Europa Europa

Det roliga med de pjäser jag har tyckt bäst om är att de alla är nyskrivna och inte är klassiker. Det blev också uppenbart under förra året att det är det nyskrivna som tilltalar mig mest. Jag känner mig less på klassikerna och de valsar bara runt mellan Dramaten och Stadsteatern säsong efter säsong. De nyskrivna pjäserna ger mig något nytt och de visar ofta ett annat samhälle som är mer reflekterande gällande klass, kön och etnicitet. Dessa pjäser kan ha en mer mångfacetterad ensemble än klassikerna som ofta består av bara vita skådespelare. Det är glädjande att framför allt den traditionella scenen som Dramaten ändå får anses vara just har satt upp de flesta av de nyskrivna pjäser som jag gillade under förra året. Dramaten får chefsbyte i år och jag hoppas att nya chefen Eirik Stubø fortsätter på samma spår som Marie-Louise Ekman börjat på och inte går tillbaka till att barrra spela de gamla klassikerna, säkra kort och det som redan spelats säsong efter säsong (det jag tycker att Stadsteatern gör numera). Det känns fattigt, bakåtsträvande, fördummande av publiken som om vi inte skulle uppskatta annat/vara villiga att betala för annat och framför allt känns det trist. Jag kommer att blogga om det jag ser fram emot på teatern i år nästa vecka. Häng med då.

Lucka 19: Ansvaret är vårt- Tingsten

Bilden har jag lånat från kulturhusetstadsteatern.se

I höstas var jag och såg Ansvaret är vårt- Tingsten på Stadsteatern. Jag säger bara en sak: Robert Fux är fenomenal!!! Detta skådespelargeni gör en enmansföreställning som är brinnande aktuell trots att den gestaltar en tid för mer än 50 år sedan. Föreställningen handlar om Hertbert Tingsten och hans dilemma kring valet 1958 om lagstadgad pension. Där han som chefredaktör på DN och liberal borde vara emot men han kan inte riktigt med det. Jag är för ung för den här händelsen och jag är för ung för att känna till Tingsten något vidare ingående. Men se det gjorde absolut ingenting. För trots det att scenariot vilket pjäsen är centrerad så känns storyn så dagsaktuell. Det politiska, mediala, moraliska och etiska läget idag är när allt kommer omkring inte så olikt det som var då 1958.

Pjäsen är regisserad av Carolina Frände och tillsammans med Robert Fux skapar hon alltid magi. Det är en så smart, rolig, sorglig och välspelad pjäs som verkligen slog ann hos mig. Dels ville jag inte att pjäsen skulle ta slut för den var så bra spelad och dels ville jag läsa boken som pjäsen bygger på. Boken heter Hertbert Tingstens sista dagar och är skriven av Per Wirtén och manus till pjäsen står Joakim Sten för. För efter att ha sett föreställningen vill jag veta mer om herr Tingsten. Det här är en föreställning som överbryggar generationer. Vissa kan gå och känna igen sig från tiden den utspelar sig, de som är för unga kan gå och lära sig något. Oavsett hur gammal du är och du var med när det begav sig eller inte är det här en riktig upplevelse som kommer att stanna var hos dig länge. Det är solklart en av årets bästa förställningar som jag har sett!

Kulturhösten: teater

Vi har nått det sista inlägget under temat kulturhösten, och idag är det fokus på teater. Jag har kollat runt på de olika teaterscenerna som finns i Stockholm men dessvärre bara hittat föreställningar på de två stora teatrarna. Med det menar jag Dramaten och Stadsteatern. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om dessa två teaterhus och hur de har förändrats de senare åren, på sätt och vis bytt plats med varandra. Dramaten var synonymt med repriser på klassiker säsong efter säsong och Stadsteatern mer nyskrivet och angeläget. Men numer är Stadsteatern mest repriser av långkörare, musikaler och kommersiellt gångbar teater istället för angelägen. Nåväl jag ska inte fördjupa mig i detta som sagt och har ändå hittat några pjäser som jag vill se i höst. Problemet är bara att teater är den dyraste av mina kulturintressen. Jag kan få både en bok och ett författarsamtal för priset av en föreställning (förståeligt med tanke på att en föreställning ska försörja fler än en författare oftast) men det gör att det inte blir lika mycket teater som jag skulle vilja. Som ni kommer att märka är det oftast på grund av en eller flera skådespelare som jag vill gå och titta.

 

 

Dramaten

• Jag vill leva jag vill dö i Sverige- en kväll om nationalism (åh vad jag tycker om det här när nationalscenen öppnar upp portarna för fler målgrupper, har en kväll om något som bränner till och det är gratis)
• Johanna- hallå självklart ska jag se en pjäs som bär mitt namn
• Tre systrar- en pjäs jag redan sett ett antal gånger på andra scener och med andra skådespelare men den brukar vara bra
• Ungefär lika med- det är Jonas Hassen Khemiri som har skrivit och Farnaz Arbabi har regisserat, det innebär alltid succé
• Dödspatrullen- Marie Göranzon, denna skådespelerska är ett säkert kort
• Ett år av magiskt tänkande- Ingela Olsson, jag fullkomligt älskar Ingela Olsson och är så glad att de kör den här föreställningen igen för jag missade den förra gången.
• Rosmersholm- en Ibsenpjäs jag inte sett tidigare
• Kicktorsken- pjäsen är skriven och framförd av Alexander Salzberger och handlar om hans uppväxt och har rönt stora framgångar
• Spoken word- yay ännu en kväll med spoken word, denna gång på stora scen. Skynda er och köp biljett snart är det slutsålt
• Liv Strömquist tänker på dig- för er som ännu inte sett, gå och se, bland det bästa jag någonsin sett. Läs mer här, länk.

 

 

Stadsteatern

• Vårt förakt för svaghet- går på en av favoritscenerna, barn- och ungdomsscenen i Skärholmen
• Happy end- tänker lite Angels in America fast på 1930-talet och så gillar jag regissören Carolina Frände och allt hon gör
• Höstsonaten- av Ingmar Bergman, har nog aldrig sett något av honom på scen. Dessutom fantastiska Gunilla Röör
• Kameliadamen- för Helena Bergströms skull, hon är så bra på teatern
• Kvinna känn din kropp- om kvinnokroppen, på fler än ett sätt
• På alla fyra- på favoritscenen Fri scen där de mesta nyskrivna spelas samt gästspel av Stockholms fira teatergrupper
• Ansvaret är vårt Tingsten- för Robert Fux

Till er som inte bor i Stockholm eller har vägarna förbi kan jag varmt rekommendera er att kolla vad som spelas på era stadsteatrar och vad Riksteatern kör för de är ju ute på turné i vårt avlånga land året om.