Nu är det en vecka sedan jag publicerade
mitt blogginlägg om
bokbloggens död. Eller jag ska kanske snarare säga eventuella död efter
att ha läst alla kommentarer och blogginlägg i frågan. Först och främst
vill jag tacka alla som tog sig tid att svara på mitt inlägg både här
och på Facebook samt ni som skrev egna blogginlägg. Jag har sett inlägg
hos
Enligt O,
Barnboksbloggen,
Feministbiblioteket,
Trasig kofta,
Boktanken och
Sannas bokhylla. Säg till om jag missat någon. Det har varit oerhört givande
att läsa alla tankar och reflektioner i frågan. Jag tänkte nu
sammanfatta lite av debatten så som jag ser det.
Är
bokbloggen död? Både ja och nej skulle jag säga. Nej så tillvida att
många av er som svarade sa att ni till största delen bloggar för er egen skull, ni har bokbloggen som en typ av läsdagbok eller ett ställe där
ni samlar era tankar kring det ni läser. På så sätt kan jag förstå att
min fråga framstod som märklig eller helt befängd. Därför tror jag inte
att bokbloggen som företeelse kommer att dö ut än på länge och vi ser ständigt
en tillväxt av nya bloggar som poppar upp. Men när det gäller
bloggen som forum för bokdiskussion och som en stor och viktig typ av kanal för
förlag att få spridning på sina böcker utöver mer traditionell media som TV, tidningar och radio anser jag att bokbloggen som
fenomen är död. Många säger i kommentarerna att ni inte tycker om det
draget hos er själva men att ni inte kommenterar på blogginlägg i lika
stor utsträckning som tidigare. Det är även ett flertal som säger sig
sakna kommenterandet på sina egna inlägg och att det inte känns lika
roligt nu när kommentarerna inte kommer med samma frekvens som tidigare.
Boksamtalet är dock inte dött, det frodas på ett flertal ställen (mest i
olika sociala medier-kanaler så som Facebook, Twitter och Instagram).
På sätt och vis är detta fantastiskt, samtalet om böcker behövs och är
något bokälskare ofta uppskattar. Den andra sidan av det myntet har dock
blivit att det är mer spritt, svårt att hitta till och dessutom svårt
att ta sig in. Nu döljer sig samtalen i grupperingar som antingen är
låsta bakom stänga grupper, eller bakom hashtaggar som det är svårt att
hitta till om du inte vet var du ska leta efter. På Instagram hittat du många bokbloggare och sk bookstagrammmare om du söker på hashtaggar så som #bookstagram #boktips #läserjustnu och ett enkelt sätt att få kontakt med andra bokälskare på Twitter
är att använda hashtaggen #boblmaf. När jag varit på bokevent träffar
jag ofta andra bokbloggare jag följt länge och på sociala medier efteråt
kan det upplevas svämma över med bilder från eventet och har du då inte
varit där (för att du bor långt ifrån Stockholm där det mesta tyvärr
äger rum bokbranschmässigt, eller helt enkelt inte fått inbjudan) så kan
det upplevas som
om alla var där. Jag har full förståelse för att detta kan kännas exkluderande och hur privilegierad jag själv är som ofta är en person som får gå på den här typen av evenemang men samtidigt är med och bidrar till uppdateringarna som kan kännas exkluderande.
Flera
skrev att förlagen har dålig koll på vilka bloggar/konton som finns, att
vissa inte får ett enda rec.ex med andra får fler än de vill ha/bett
om, att vissa förlag nöjer sig med en snygg bild på boken på Instagram
medan andra fortfarande vill ha en recension på bloggen. I den frågan
blev det för mig väldigt tydligt att intentionen med min fråga och
inlägget om bokbloggens öde kanske skiljer sig från många andra bokbloggares.
Jag är nog inte och har aldrig varit som många andra bokbloggare (inte
meningen att generalisera för jag vet att bokbloggare inte är homogena
eller har samma intention med sitt bloggande men det blir lättare att
argumentera om vi föreställer oss det en stund). Från första stund som
jag började blogga (det var om mode år 2006 och sen om kultur på den här
bloggen år 2009) har mitt syfte varit att blogga för andra och att nå
ut. Jag vill sprida min passion, mitt kunnande och det jag ser, hör och
läser till andra och så många som möjligt. Därför har det alltid varit
avgörande att andra har läst det jag har skrivit men också att få
tillbaka något för den tid och energi jag har lagt ner. Och då menar jag
inte bara att få personlig bekräftelse i likhet med beröm utan att
andra har sett det jag lägger upp och kanske svarar att de tagit till
sig av tipset/recensionen eller vad det nu är. Så att jag vet att det
har träffat någon och inte bara försvunnit ut i tomma intet. Därför har
jag nog också alltid sett mig som en kanal för kulturinstitutioner och
förlag att få ut sin verksamhet/utgivning. Givetvis inte ofiltrerat och
hur som helst, det är av största vikt att det jag skriver om är något jag
står bakom, har läst, är ärlig med vad jag tycker osv. Jag jobbar inte på
en kulturinstitution eller på ett förlag, men mitt jobb är väldigt likt
det som PR-/och marknadsföringsfolket gör. Jag är van att omvärldsbevaka
vilket gör att jag genom min profession förhåller mig till det här med
skanna av flöden på ett annat sätt än lekmän/de som har kultur som intresse. Förutom att mitt jobb är
inom kommunikation så har jag både ett stort intresse för kultursektorn i
stort och i den här frågan främst förlagsbranschen. Likt en person som bevakar
bokbranschen i sitt jobb följer jag rapportering, trender och
branschnyheter. Något som gör att jag jämt och ständigt misstas för en
person som jobbar i branschen. Sen är det så att förutom att vara
yrkesskadad, ha ett stort intresse även har många vänner som jobbar i
förlagsbranschen. Dessa människor har jag nästan uteslutande lärt känna
tack vare mitt bloggande men även för mitt stora intresse av världen
kring själva boken. Sammantaget gör det här att mitt förhållande till både att blogga och att läsa andra bloggar/följa olika personer i sociala medier är mer professionaliserat (och kanske taget på ett för stort allvar för mitt eget bästa då och då). Därför kanske jag läser in mer i frågan jag ställde i mitt förra inlägg än vad andra bloggare gör.
Det är förståeligt att förlagen upplevs ha för dålig koll. Det är helt enkelt för många olika personer att hålla ordning på och dessutom på för många olika arenor. Hur förlagen förhåller
sig till detta vet jag inte och tyvärr var det inget förlag som svarade
på inlägget. Min gissning är att de håller fast vid de som var tidigt
ute med att blogga om böcker och sedan har breddat detta med några som
mest är på Instagram/Twitter/poddar utöver den nya grupp personer som kan sprida deras produkter sk influencers. Jag kan däremot tycka att de skulle kunna skaffa sig bättre strategier för att hantera just de digitala flödena. Men då är vi tillbaka i jobbläge för min del och den nördiga delen av mig som vill vara med och utveckla förlagsbranschen.
Sammanfattningsvis:
bokbloggen är inte död, men boksamtalet har spritt sig till fler ställen
i cyberspace, det kan göra det hela svårnavigerat och splittrat men det
finns där. Förlagens strategi till detta om vi pratar möjligheten att
få sina böcker omskrivna/få synlighet är varierad och till viss del
okänd. Många bloggar för sin egen skull men kan ändå sakna kommentarer
och interaktion på själva bloggen, samtidigt som flera erkänner att de
själva har blivit dåliga på att kommentera hos andra och därmed kan
förstå att andra också slutat kommentera. Här ska vi också tillägga att
tekniken i sig kan bidra, det är krångligare att kommentera på en blogg
än att göra det i sociala medier det gör att blogginlägg kan diskuteras
på andra ställen än på själva bloggen.
Återigen stort tack för det stora gensvaret som jag fick på mitt debattinlägg. Fortsätt gärna att diskutera frågan!
