Lucka 20: Eleanor & Park

En av årets största läsupplevelser var när jag fick bekanta mig med Rainbow Rowell och som första bok av henne läste jag Eleanor & Park i våras. Den var helt enastående. Därför kommer en repris på den recensionen i dagens lucka.

Bilden har jag lånat från berghsforlag.se

Nu är det bara att packa ihop och gå hem, dags att sluta leta, inse att inget annat kommer att kunna mäta sig. Årets bok är utsedd och det är ingen mindre än Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Vilken läsupplevelse detta var. Jag har verkligen längtat och längtat efter en bok som skulle suga tag, ha mig i sitt grepp tills sista ordet var läst. Kort och gott längtade jag efter en läsupplevelse i stil med Jellicoe Road och The Fault in Our Stars. Och nu har jag hittat den.

Det här är de subtila händelsernas bok. Det är inte de storslagna handlingarna som smäller högst. Här handlar det om utlån av en freestyle, serieteckningar, att ta någons hand, att önska sig AA-battarier i present. Eleanor och Park är så där fina och försiktiga som jag älskar. I sin enkelhet är detta en storslagen roman. Men vad är det då som är så bra och vilka är dessa två huvudpersoner? Boken handlar om två ungdomar i USA på 80-talet. Eleanor är ny i stan, hon har rött hår som ser ut som eld och en klädstil som är helt urspårad. Park är den tystlåtne asiatiske killen som läser serietidningar och håller sig på sin kant. Så en dag när Eleanor stiger på skolbussen på väg till skolan och det inte finns någon ledig plats förutom en bredvid Park börjar det hela. Vi får lära känna dem mer utefter vägen och får snart veta var de kommer ifrån för hemförhållanden (hemska och idylliska), vad de tycker om (musik) och vilka andra på skolbussen de ska ducka för. Vi får veta vilka deras föräldrar och syskon är. Vi får veta hur den första stora kärleken känns, smakar och vibrerar.

När jag började på boken förväntade jag mig att det skulle vara en bra bok. Vad jag inte förväntade mig var att den skulle ta mig med storm och att jag skulle gråta så mycket att jag inte fick luft och använda slut på en box med Kleenex-pappersnäsdukar. Det jag uppskattar mest med boken är just det subtila, de är så fina mot varandra och jag vill bara att de ska ha det bra. Läsningen var den största i år och jag har svårt att tro att något kommer att slå den här trots att vi bara har avverkat halva 2014. Den enda förevändning jag har är att det känns något otroligt att vissa av sakerna som händer på skolbussen går häcklarna förbi och förblir okommenterade men i övrigt är det här en bok jag bara har goda saker att säga om. Nu återstår bara svaret på frågan: Vilka är de tre orden?