Äntligen

Ibland krävs det ett steg för att ta sig framåt. Jag har under hösten haft väldigt svårt att få till träningen. Det har varit massor mer ursäkter, vädret, för mycket skola, sjukdom. Jag är dock en människa som behöver träna, för psyket skull och för kroppen vill röra på sig. Under hösten har jag haft ont lite här och där, gått upp i vikt och känt mig allmänt ur form. Nästa vecka börjar jag, på måndag kör jag igång igen och så har det rullat på. Så imorse när jag bäddade sängen kom jag åt mina medaljer som hänger på väggen. Den för Tjejmilen 2008 och Vårruset 2009. Jag blev förbannad på mig själv och tänkte att en gång i tiden var jag i form, jag orkade springa en hel mil. När jag började träna för Tjejmilen var jag helt ur gängorna men klarade att ta mig till den punkten att jag sen orkade springa hela milen. Vad är det då som säger att jag inte skulle klara det igen. Nej nu jäklar, på med skorna, fram med iPoden och ut i spåret. Det blev inte långt men det är en början. Ibland krävs det bara ett steg för att ta sig framåt. Nu ser jag fram emot nästa och nästa tills jag är där igen. Och kroppen känns som jag vill att den ska kännas igen. Stark och tålig.