Året är 1939 och systrarnas föräldrar har beslutat att Wien inte längre är en säker plats för barnen som judinnor. De skickas därmed som ensamkommande flyktingbarn till en liten ö i Göteborgs skärgård. Väl där placeras Steffi och Nelli i varsin familj. Lillasyster Nelli som är 7-8 år hamnar i den varma och bullriga familjen bestående av mamma Alma, pappa Sigurd och deras två små barn. Storasyster Steffi som är 12 år hamnar längre bort på ön, vid världens ände som hon upplever det, hos stränga tant Märta och farbror Evert. Både männen i dessa familjer är fiskare och därmed inte hemma särskilt mycket. Inte nog med att systrarna skiljs från sina familjer de skiljs även delvis från varandra. Och det är den ensamheten som Annika Thor så mästerligt gestaltar. Jag lider med Steffi och känner hennes känsla av isolering så oerhört starkt. För som ett raster på det geografiska avstånd som skiljer henne från en känsla av hem och trygghet så har vi språket. Lillasyster Nelli lär sig mycket snabbare svenska och får kompisar. Steffi har det inte lika lätt, varken att komma till ro hos tant Märta, att få kompisar och att kunna kommunicera med människor i sin omgivning.
Jag läste dessa böcker för första gången när jag var runt 13-14 år och jag minns att jag tyckte det var spännande. Nu när jag läser om dem tycker jag mest att det är sorgligt, både gällande historien i sig men också över hur skärmande aktuellt det är. Idag likt då tvingas föräldrar och barn skiljas åt och barn skickas/tar sig från krig till Sverige i hopp om trygghet. Tårarna rann både en och annan gång under läsningen. Förutom det sorgliga tycker jag även att författaren lyckas med skildringen av hur det är att vara på väg in i sina tonår. Vi får ju även följa Steffi i skolan, lära oss mer om gruppdynamik och hierarkier på skolgården och i klassrummet, hur en bra vän är och hur det är att bli kär för första gången. Religion spelar också en central roll i boken. Systrarna är judinnor och på ön är de flesta kristet frireligiösa. Speciellt tant Märta håller hårt på de frireligiösa reglerna vilket ytterligare spär på den kulturkrock Steffi upplever. Hemma i Wien var teater/operabesök, musik och kultur ett stående inslag i familjens liv. På ön är det endast andakt som lyssnas på på radion och det får inte roas på något sätt för tant Märta. Och det är just den delen som får mig att vilja läsa vidare. Glädjen i att få följa framför allt Steffi på hennes väg mot vuxenlivet, hennes utforskande av sin identitet. Vem är och vill hon vara, vad vill hon bli och göra här i livet. Det är en fröjd att läsa om böckerna och jag längtar redan till nästa vecka när vi ska prata om bok två i serien.
Vad tyckte ni om En ö i havet?
Älskar "En ö i havet"! Annika Thor kan konsten att skildra barndomens bekymmer på ett sätt som får en att kastas tillbaka till sina egna minnen av skolgång, vänskap och gruppspelet (bevismaterial 2:"Sanning och konsekvens"). Tycker också att krocken mellan Märtas och Steffis liv är en intressant del av boken, men ibland kan jag känna att skildringen av Märta är lite väl karikatyrartad. Håller med om att det kommer bli spännande att följa Steffi till Göteborg, måste bara leta rätt på boken på second hand först!
SvaraRaderaJag kan verkligen hålla med dig om bilden av Märta och det känns som att hon är lite väl hård/kall. Men det är kanske för dramatisk effekt och på ett tydligt sätt sätta henne i relation till den mer varma Alma och hur Nelli har det. Hoppas att du hittar de nästkommande böckerna och vill vara med och cirkla även om dem.
RaderaNu har jag reserverat boken. Det här vill jag verkligen läsa!
SvaraRaderaVad skoj och det är bara att titta in här och skriva om boken sen när du läst den.
RaderaNär jag gick i mellanstadiet högläste min lärare den här (och kanske någon/några uppföljare?) och jag minns att jag gillade dem. Även serien som gick på tv.
SvaraRaderaHåller med dig om att den skrämmande nog är aktuell idag men, men tycker samtidigt det är fascinerande att boken står sig så bra. Boken rymmer så många viktiga teman, precis som du skriver, och det håller författaren kvar vid genom serien.
Just den här boken tyckte jag var lite seg emellanåt. Det kan bero på att jag sällan läser om böcker, vilket jag gjorde nu, eller att jag redan visste vad som skulle hända. Är ändå tacksam att jag läste den igen, tycker verkligen om serien!
Jag skrev en recension av boken i maj, den finns här:
http://www.sofiesbokblogg.se/2017/05/en-o-i-havet.html
Jag tyckte att den här flöt på bättre än bok två som jag tyckte var lite seg på sina ställen. Håller verkligen med om hur bra den står sig och det är ett tecken på god litteratur enligt mig. Hoppas att du vill vara med och cirkla om de återstående böckerna i serien.
RaderaDetta är andra gången jag läser dessa böcker, minns inte exakt när jag läste dem första gången men skulle tro att det kanske var någon gång i mellanstadiet. Jag tyckte ännu bättre om den nu, dels kanske för att jag blivit äldre men också för att jag kunde läsa mer mellan raderna. Att få läsa om Steffi och Nelli är verkligen gripande läsning, och en del bitar tycker jag är riktigt jobbiga att läsa, t.ex. hur Steffi behandlas i skolan och hur en del vuxna ser ner på henne på grund av att hon är judinna. Ser i alla fall fram emot att läsa den andra delen!
SvaraRaderaJag håller verkligen med om att jag nu som vuxen kan läsa mer mellan raderna än jag kunde då. Det är nog just det som gjorde läsupplevelsen både annorlunda och starkare den här gången kontra när jag var barn. Hoppas att du vill vara med fortsättningsvis med bok 2,3 och 4 också. För då är det ännu mer som går att läsa mellan raderna och beskrivningen av hur Steffi behandlas pga av sin religion.
RaderaDen här bokserien var min första kärlek. Litterära kärlek.
SvaraRaderaAtt Märta kan tycker hård och kall har sina skäl - hon var helt annorlunda förr (får man veta) - ända fram till hennes då 12-åriga dotter dog i tuberkulos. Hon hade (såklart) mycket svårt att hantera den sorgen. Hon mjuknar även med tiden och blir mer snäll och ”likeable”.
Bara jag som har Vera som favoritkaraktär i serien? Speciellt i min favoritdel Havets djup får hennes karaktär extra uppmärksamhet.
Rekommenderas mkt starkt till folk i alla åldrar. Det finns redan en miljard (typ) böcker om förintelsen, denna är annorlunda mot resten. Det är bla det som gör den så spännande - man får veta mycket om hur Sverige var på 40-talet och det är bland det mest intressanta. Uttjatat ämne kanske (att skriva om just förintelsen alltså, det har gjorts så många gånger på så många vis) - trots det lyckas böckerna vara nyskapande och intressanta. De handlar om så mycket mer; den första förälskelsen (på avstånd), att bli mobbad, 40-talets Sverige, klasskillnader, att tvingas byta religion när man bara är 12 och trots att man fått ”dopet och välsignelsen” inte kan känna den där kärleken till Jesus pastorn talar om, det första förhållandet, starka vänskaper - och så andra världskrigets otäcka händelser som ”borde” varit huvudtemat, men istället ligger liksom som i bakgrunden genom alla fyra böcker. Det försämrar inte böckerna - tvärtom, det är det som gör dem så bra.
// Erica Tångeberg
Vad roligt att du hittat hit Erica och intressant att läsa dina tankar om boken/serien. Visst är det härligt att serien står sig och är lika bra om inte bättre vid omläsning som vuxen. Jag hade också dem som en tidig litterär kärlek och är så glad att jag läste om dem.
Radera