söndag, december 27

Som stjärnor i natten

Bilden har jag lånat från lillapiratforlaget.se
Jag minns när jag för snart ett år sedan hörde förlagschefen Erik Tituson prata om All the Bright Places av Jennifer Niven i podcasten Allt vi säger är sant (som inte finns längre, R.I.P). Då kändes det som en smärre evighet till hösten när boken skulle ges ut på svenska. Men hösten kom och boken fick titeln Som stjärnor i natten. Nu är boken utläst och det blev en av årets stora läsupplevelser för mig. Det här är en pärla, förvisso tragisk, samtidigt både vacker och pirrig, ja en fin pärla helt enkelt! Det är ingen enkel berättelse det här och den överraskade mig både en och annan gång (mest på slutet).

Som stjärnor i natten handlar om Violet och Finch. De möts uppe i klocktornet när de båda tänkt hoppa. De tar sig ner och Violet betraktas som hjälten som räddade Finch av sina skolkamrater och Finch säger inte emot att det var tvärtom. De bär båda två på sår och bagage och genom ett strövtåg i form av en skoluppgift kommer de närmre varandra. De går sista året på high school och har livet framför sig.

Först hade jag svårt att få grepp om vad det var som gjorde att Finch agerar som han gör och Violet kändes kanske lite klichéartad. Men så fortsatte jag läsa och när jag närmade mig slutet frågade jag min kompis Frida varför hon inte hade varnat mig tidigare (vilket hon hävdade att hon ville göra men att jag hade sagt nej tack inga spoiler, det ångrade jag så där i efterhand). Historien tar flera vändningar, det lyfts på stenar som är smärtsamma och samtidigt är det så där bubbligt tonårsförälskelse-rosa. Boken tar upp många svåra ämnen, som föräldrar som skiljer sig, sviker sina barn, kväver dem av omsorg, psykisk ohälsa, sorg, att inte passa in bland sina jämnåriga och att hitta sin egen väg även om det gör förbaskat ont. Precis som Skärvor av minnen är en mörk roman så finns det ett mörker även i den här boken. Och jag var inte riktigt beredd på det, jag trodde att i och med att det var en amerikansk roman så skulle det snabbt bli rosaskimrande igen. Jag beundrar Jennifer Niven för att hon skrev den här berättelsen och att den fick vara både ljus och mörk på samma gång.

Ibland kändes kanske tonåringarna lite väl brådmogna som i The Fault in Our Stars och kanske inte som de 18-19 åringar som de är. Jag tänker mig att detta är en bok att läsa på högstadier och gymnasier och sedan prata om vad eleverna har läst. Det är också en bok som funkar prima för vuxna att både läsa och sen prata om. Jag är väldigt glad för att Erik och Lilla Piratförlaget gav ut den här boken och jag hoppas att många läsare hittar till den. Som stjärnor i natten valdes nu i vintras ut till Årets YA-roman (young adult) hos Goodreads, där läsarna är med och röstar och jag förstår och håller verkligen med. Det är en av de bästa böcker jag har läst i år.

fredag, december 25

Lucka 24: Allt jag inte minns och samtal med Jonas Hassen Khemiri

När jag började läsa Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri sa jag till mig själv att inte överanalysera det jag läste utan bara läsa på. Hans debut hade språkpolisen i mig så svårt att läsa då hans laborerande med språket störde mig så pass att jag fick gå över till att lyssna på den som ljudbok istället. Jag vet att Jonas gillar språk och att det oftast är en lika stor part i boken som själva berättelsen. På sätt och vis var jag beredd på att den här skulle vara likadan men till min stora glädje hade jag fel, på ett positivt sätt och det blev en mycket angenäm läsning.

Allt jag inte minns handlar om Samuel men han är död så det är Laide (flickvännen) och Vandad (bästa vännen) som sköter berättandet. De berättar om Samuel, vem han var, vad han gjorde, vad han betydde för dem. De gör det växelvis och till en början i riktigt korta passager och i ett snabbt växlande tempo. Sen lugnar det ner sig, blir längre och mer målande beskrivningar av skeenden. Jag uppskattade verkligen att det gick så fort i början, det gjorde att jag inte fick så mycket tid att tänka och få dåligt självförtroende (vilket jag ofta får när jag läser skönlitteratur för vuxna). Under läsningen pendlar jag mellan ett ogillande gentemot både Laide och Vandad och att jag har svårt att få grepp om Samuel samtidigt som kan känns som en ytlig och lättläst karaktär. Det är nog komplexiteten i berättelsen av en död person från två perspektiv som jag gillar. De två berättarnas berättelse och bild av Samuel går isär och är så klart färgad av vem det är som berättar om honom och hur deras relation såg ut.

Boken handlar om minne, om någon annans minne av en person men den handlar även om kärlek, vänskap, svek, förväntningar, ekonomi och om livet. Livet både det som finns kvar och det som slocknat. Mot slutet får vi läsa Samuels egna ord och sist är det författaren hen som skrivit Samules historia utifrån Vandad och Laides berättande som skriver om sorgen av att själv ha förlorat någon. Den delen är hudlös och så väldigt vacker och sorglig på samma gång. Det här är en bok som du kan behöva prata om efter att du har läst den. Det finns mycket intressanta aspekter att ta upp. I september, när jag fortfarande var en del av Kulturkollo, som konfererade vi om boken. Du kan läsa det inlägget här, länk. Jag var så glad att Jonas van Augustpriset för den här boken, för den är verkligen bra.

I slutet av oktober hade ABF Stockholm en författarfrukost med Jonas och då samtalade han med Farnaz Arbabi. Det är det mest innerliga samtal jag har hört med Jonas (och då har jag bara i höst hört honom i olika samtal minst 7-8 gånger). Jonas och Farnaz känner varandra sedan innan och det hade lätt kunnat bli internt där de pratade och vi i publiken blev lite exkluderande då vi inte kan alla interna referenser. Men så blev det inte och jag tror att det kanske är på grund av att de känner varandra så väl som Farnaz kunde nå fram och ställa de där djupa och kanske jobbiga frågorna. De är trygga med varandra och det var så fint att se. Salen var helt packad med folk, i alla åldrar och flera ursprung (!!!) och de hade oss i sin hand under hela samtalet. Det blev inga floskler där Farnaz ville briljera med sin läsning/förståelse/tolkning av Jonas verk, tro mig jag har varit på fler sådana typer av samtal än vad som är roligt. De kom snabbt till någon sorts kärna där de pratade om Jonas skrivande, om vad hans senaste bok handlar om/betyder för honom men även om de pjäser han har skrivit (många av dessa har Farnaz dessutom regisserat) och om hur de har tagits emot på och kunnat verka inom den svenska teatervärlden.

Jonas läste högt ur Allt jag inte minns och vid ett tillfälle blev han helt tyst och bad sedan om ursäkt för att det blev så djupt och allvarligt så tidigt på morgonen (då var klockan kanske kvart över åtta). Det gjorde absolut ingenting och jag känner nu att peaken är nådd vad gäller samtal med honom, det blir svårt att toppa detta samtal.

Lucka 23: Alla dagar alla nätter

Alla dagar alla nätter som gick på Kulturhuset Stadsteatern i år var ett riktigt familjedrama och ett mycket välspelat sådant. I centrum står nyblivna änkan Alice spelad av Meta Velander och bredvid henne står döttrarna Krista (spelad av Lena B Eriksson) och Nita (spelad av Cecilia Frode) och Kristas dotter Jonna (spela av Molly Nutley). Vi träffar familjen precis efter begravningen av maken/fadern. Nita är den stela och förnuftiga dottern och hennes syster den som är något mer rebellisk. De ärver helt oproportionerligt och det kör in som en sista kil dem emellan. Jonna är på väg ut i världen och modern Alice blir bara snurrigare och snurrigare.

Det hela är på sätt och vis hjärtskärande och samtidigt behöver Nita slappna av och Krista behöver få lite mer ära för det hon gör. Sorgligt är det minsta som går att säga om hur den här familjen slits sönder i en tid när de behöver varandra som mest. Ensemblen gör alla en mycket bra insats, de är alla övertygande och jag som såg föreställningen med min syster kunde tydligt se att mycket av de roller familjemedlemmarna har även går igen i vår familj. Även om det finns manliga skådespelare med i föreställningen (Philip Zandén och Emil Almén) så är detta ändå kvinnornas föreställning. Det är en familj som styrs av matriarker, Alice är ensam kvar av föräldrarna, men det är på sätt och vis Nita som styr av systrarna men i Kristas familj är det hon som styr över ex-make och dotter. Och jag gillar verkligen den kraft som dessa kvinnor alla på sitt vis för med sig. Dessutom var det fint att se de tre olika generationerna kvinnor dela scen, allt från veteranen till nykomlingen.

Lyssna på Kulturradions kritiker Jenny Aschenbrenners recension av föreställningen.
 

Lucka 22: Vad läser barnen egentligen?

Svenska Barnboksinstitutet är en ständig källa till information och lärdomar. Jag tänker tillbaka på det tillfälle i början av maj när det var temakväll i serien Tema Barns Läsning och det handlade om vad läser barn egentligen? Det var ett panelsamtal med två bibliotekarier (Amanda Stenberg - bibliotekspedagog på Tio Tretton Kulturhuset Stadsteatern och Sofia Malmberg - skolbibliotekarie, Adolf Fredriks musikklasser), en bokhandlare (Ebba Billengren - Bokslukaren) och en förlagsperson (Marta Hedener-Hagman - utgivningschef på B Wahlströms förlag) som var moderator. Panelen delade med sig av sina erfarenheter av att jobba med barn, bokköpande vuxna och barns läsande.

De pratade bland annat om otåliga läsare som inte har tålamod till en bok i en serie på engelska kommer i översättning och då hellre läser boken på engelska och vikten av tilltalande omslag. Ett tips var att inte säga lättlästa böcker, det tycker inte barnen är särskilt lockande, utan säg hellre en spännande bok som går lätt att läsa. Vi fick veta att Kamratposten innehåller en hel del boktips (vilket jag minns från när jag var liten och läste KP). Barn drivs av igenkänning, de lockas av det de läst förut och det kan vara en förklaring till att serier med många delar har trogna läsare. Då vet barnen på sätt och vis vad de får. En aspekt som lyftes var problematiken med vithetsnormen, i och med att inga böcker ska plockas bort utan endast läggas till är det svårt att tillgodose ett mer mångfacetterat bestånd när det inte ges ut böcker i den utsträckning som skulle behövas för att få en mer balans. Marta från B. Wahlströms bekräftade detta genom att säga att på det förlaget får de inte in manus från personer som rasifieras.

Amanda från TioTretton berättade att deras besökare inte kan författare till böcker i lika stor utsträckning som de kan titlarna och att biblioteket utgår ifrån att barnen ska hitta bland hyllorna snarare än personalen. Ebba från bokhandeln Bokslukaren pratade om vilket ansvar det är att sälja barnböcker och att vuxna som kommer in och köper böcker till barn mer som regel än undantag utgår ifrån barnets ålder när de väljer bok. Då brukar personalen där fråga vad barnet läste sist istället för att gå på hur gammalt barnet är. Och många frågar om högläsning och lämpliga böcker för detta. Vi fick lära oss att samma beteende gäller på bibliotek, där barn är mer öppna när det gäller boktips än vuxna, barn är mer ute efter exempelvis en spännande bok att läsa. Vuxna tenderar att fråga bibliotekarier om vad som är lämpligt för säg en 12 åring att läsa. Det som slår högt när ett barn får boktips är om den som tipsar om boken själv har läst den nästan oavsett om den vuxne gillade boken eller inte. 

Två avslutande aspekter som jag tyckte var intressant var att det inte går att prata om barns läsande utan att också prata om vuxnas läsning och att många vuxna nojjar över våld och sex i böcker men inte alls ställer samma krav på film och serier. Båda dessa aspekter finns det anledning att återkomma till.

Här kan du se själva samtalet i sin helhet.

Lucka 21: Suzanne Osten och Anna Takanen

I mars möttes två av mina idoler, Suzanne Osten och Anna Takanen i ett samtal i På DjupetKulturhuset Stadsteatern och samtalet leddes av Lars Ring (teaterkritiker på SvD). Både Suzanne och Anna är verksamma inom teatern och de har ett förflutet som går långt tillbaka i tiden. Under samtalet berättade Suzanne om sin tid vid Unga Klara som hon var med och grundade. Hon pratade också om de hon vurmat för länge det vill säga barnen och deras rätt till teater och om hur riktigt små barn kan uppskatta och ta till sig av teater. Anna berättade om hur hon kontaktade Suzanne och ville att hon skulle bli hennes mentor, vilket Suzanne också blev. Anna i sin tur berättade om sin historia från skådespelerska till teaterchef (numera på Kulturhuset Stadsteatern tidigare på Göteborgs Stadsteater).

Suzanne är en ikon inom kulturvärlden och främst inom teatern. Hennes arbete med Unga Klara och förkämpe för barnen är oerhört beundransvärd. Jag har lyssnat på henne ett flertal tillfällen och hon är alltid så skarp, rolig och kunnig. Där kan vi verkligen prata om i lång och trogen tjänst. Och det var roligt att höra om Unga Klaras begynnelse och hur dess historia har ändrats. Anna i sin tur kommer med stor sannolikhet att bli en ikon även hon. Jag inspireras så av hennes tänk, det här är en teaterchef som i särklass är den som beställer mest nyskrivet (hon vigde en av scenerna i Göteborg till nyskrivet) men hon har också ett tydligt jämställdhetstänk. Hennes repertoar börjar äntligen att spelas på allvar i vår och det blir både nyskrivet, fler kvinnliga regissörer och manusförfattare och samhällsrelevant som jag så har längtat efter.

Jag vill passa på och tipsa om två andra samtal med Suzanne och Anna som jag tycker att ni ska lyssna på. Dels är det Suzanne när hon medverkar i podcasten Genier. Och dels är det Anna som medverkar i programmet Teaterprogrammet i P1.
Länk till avsnittet


Lucka 20: X


En av årets absolut bästa föreställning är X som spelades på Unga Klara i våras. Det är en slutföreställning för studenterna på Stockholms Dramatiska högskolan tillsammans med etablerade skådespelare och regisserades av Farnaz Arbabi och är helt oslagbart bra. Föreställningen tar upp Sveriges koloniala och rasistiska historia och hur det är att leva i Sverige idag. Jag såg föreställningen tre gånger, var på en läsning av pjäsen och ett utdrag ur pjäsen innan premiär. Jag var och såg den färdiga föreställningen i början, mitten och slutet av spelperioden och den var lika bra varje gång. Dock blev det en viss skillnad beroende på vilka som var i publiken. I början och mitten av spelperioden var det övervägande många i publiken med utländskt påbrå medan det i slutet var mest vita personer och det blev en väldigt skillnad i hur pjäsen togs emot och hur stämningen var i rummet. Det blev mer igenkänning, tårar och gestaltning av publikens erfarenheter i början och mer av historielektion mot slutet av spelperioden.

Ämnen som samernas situation, hur en historielektion kan se ut i nutid, scener från en domstol från den tiden när Sverige hade kolonier, drottning Kristina kom på besök och vi fick både judiska och romska berättelser gestaltade för oss. Det var fart och fläkt blandat med mer nedtonat skådespeleri. Olika scener och tidsåldrar varvas, ibland trodde jag att det var självbiografiskt från skådespelarna och ibland var det mer uppenbart fiktion. Aldrig har jag sett den här typen av föreställning eller innehåll på scen. Jag förstår att det var så hårt tryck på biljetterna och som jag förstår det en helt utsåld spelperiod. Nuförtiden ser jag helst nyskrivet och X är ett bra exempel på varför. Klassiker säger mig inte särskilt mycket, även om de förflyttas till nutid. Det är ändå vita skådespelare som porträtterar en snäv typ av människor, ofta vit överklass eller vit medel-/arbetarklass. I X fanns det något för alla så att säga, här var det fler erfarenheter och perspektiv som porträtterades både sett till kroppar på scen och berättelser porträtterade.

Den absolut största behållningen med föreställningen är ensemblen. Skådespelarna var så jäkla bra! Inte bara det att de är talangfulla hela högen men det var så mäktigt att se en så mångfacetterad ensemble. Det hör verkligen inte till vanligheten och brukar inte hända förutom när det är en föreställning av Jonas Hassen Khemiri. Och där skulle jag säga att den gemensamma nämnaren är Farnaz Arbabi. Hon har ju regisserat flera av Jonas pjäser och hennes tänk och gärning är i grunden mångfacetterat och jag älskar det. Det handlar inte om att rollbesätta enbart utifrån etnicitet/tanke på representation men när det blir den här mångfalden på scen ger det pjäsen något extra. Vi blir fler som kan känna igen oss, se oss själva på scen och bekräftas.

I vår (v14-17) kommer X att ge sig ut på turné i landet och kommer sen tillbaka till Stockholm. Om ni inte redan har sett föreställningen tycker jag verkligen inte att ni ska missa den om den passerar där du bor. Ta med alla du känner, i alla åldrar och vana av att gå på teater. Ni kommer inte förbli oberörda och det är en upplevelse ni inte vill vara utan jag lovar.


Lucka 19: Konsten att falla

Jag är lite som en skiva som har hakat upp sig men jag älskar verkligen Ingela Olsson. Det är en av de mest talangfulla skådespelare vi har i det här landet. Så när jag såg att hon skulle spela i Konsten att fallaTeater Galeasen i Stockholm var det givet att gå och se henne. Föreställningen handlar om mor och dotter Edith Bouvier Beale, de kallas Stora Eddie (mamman) och Lilla Eddie (dottern). De är moster och kusin till Jackie O (Jaquline Kennedy Onassis) och väldigt egensinniga. De lever tillsammans i ett stort och förfallande hus med en massa katter och retar gallfeber på varandra dagarna i ända. Ingela Olsson spelar mot Monica Stenbeck och Johan Wahlström och pjäsen är skriven av Sara Stridsberg och är bland det bästa jag har sett i år.

Vi uppehåller oss i ett och samma rum under hela föreställningen. I rummet finns det så mycket bråte (de skulle kunna beskrivas som hoarder/manisk samlare) att någon som är pedant och städfreak skulle få krupp. Mor och dotter lämnar inte hemmet och en av sönerna/bröderna kommer sporadiskt och hälsar på (det är Johan Wahlström det). De bråkar konstant, är oense om allt och det kryper liksom i kroppen på mig av en lust att skrika åt Lilla Eddie att gå ut genom dörren och aldrig komma tillbaka. Dottern är 56 år gammal och har efter ett liv utanför huset kommit tillbaka för att ta hand om sin åldrande mamma och så blev hon kvar. De bor i ett mycket välbärgat område utanför New York och en gång i tiden hade de mycket pengar men nu är det mest misär.

Det är inget fel på självförtroendet hos dessa kvinnor, de är excentriska och egenkära på ett både tragiskt och charmigt sätt. Lilla Eddie byter om konstant i föreställningen till den ena spexiga outfiten efter den andre medan modern går runt i nattlinne, morgonrock och tofflor. De säger massor av taskiga saker till varandra hela tiden, samtidigt som de bara har varandra och varandras sällskap att tillgå. Det blir destruktivt och samtidigt med en dialog som det inte går att göra annat än att dra på smilbanden åt. Både mor och dotter spelas helt suveränt och de två timmarna bara rusar förbi. Jag var tagen både av skådespeleriet och scenografin misären är så vacker på något skruvat estetiskt sätt. Det var en fantastisk föreställning och mitt första besök på Teater Galeasen. Det finns en amerikansk film som heter Grey Gardens från 2009 och har samma handling som pjäsen.

Lucka 18: Vitsvit


Athena Farrokhzad har skrivit diktsamlingen Vitsvit. Farnaz Arbabi har regisserat föreställningen med samma namn och i höstas sattes den upp på Unga Klara i Stockholm. Vitsvit på teatern utgår från diktsamlingen och tre skådespelerskor gestaltar de olika rösterna i diktsamlingen. Och de gör det på ett så mästerligt sätt. Där finns en mor, en far, en mormor, en bror och så berättaren själv. De berättar om att lämna sitt hem och hemland, om att ta sig in i ett nytt samhälle, om att passa in och att få sina traditioner att samverka med de nya. Det är smärtsamt, vackert och med sin berättarstil som består av korta sekvenser får vi veta så oerhört mycket, om våld, om vithet och om revolution.

Publiken satt som i en cirkel kring en matta där skådespelarna rörde sig både bland publiken och stod i mitten. Skådespelarna heter Bianca Traum, Oldoz Javidi och Maria Salah. De talar i föreställningen svenska, persiska, franska och rumänska. Jag tycker att det var ett intressant grepp och när det talades persiska och rumänska blev jag helt förförd av rytmen även om jag inte kunde själva språket. Publiken var väldigt blandad och det var speciellt när du kunde se någon i publiken förstå vad som sades innan du själv gjorde det. Oftast var detta när det pratades persiska och jag kunde gråta av att en annan i publiken grät samtidigt som jag inte förstod vad det var hen grät över. Och sen när det berättades igen fast på svenska så grät jag igen för då kunde jag själv identifiera mig precis som personen som förstod persiskan.

Jag hade läst diktsamlingen innan jag såg föreställningen första gången (såg den två gånger totalt) och första gången var full av stunder där jag kunde känna igen texten. Andra gången släppte jag min läsning och fokuserade bara på själva förställningen, då blev det ännu mäktigare. Förställningen var i en akt och på en timme och det var en fullmatad timme vill jag lova, på ett positivt sätt. Under föreställningen fick jag känna igen mig, skratta, gråta, förfasas, känna empati och avsky. Jag gillade verkligen det här med att det endast var tre skådespelerskor på scen trots att det fanns flera roller än tre att gestalta. Det är inte en skådespelerska som är samma karaktär hela tiden utan de glider in och ur olika roller hela tiden och med sitt kroppsspråk förmedlar de vem de gestaltar (mormodern har kutig rygg, fadern slår en hand i den andre handen osv). Kostymerna är svarta i spets och läder och mot slutet när de tre skådespelerskorna står på varsitt podium är de som gudinnor, mäktiga, oåtkomliga och starka. Och efteråt var jag både upplyft och tagen. 



I och med att spelperioden är över rekommenderar jag er att lyssna på Radioteaterns uppsättning av Vitsvit Den är inte likadan som på Unga Klara men helt klart värd en lyssning ändå.

torsdag, december 17

Lucka 17: Nick Brandt och Vee Speers

Ett museum/konsthall som jag ofta återvänder till är Fotografiska i Stockholm. Det är dock med blandat omdöme, vissa utställningar gillar jag inte alls och vissa går jag och ser fler gånger om. I våras ställde de ut Nick Brandt för tredje gången och nu slöts cirkeln med hans bilder från Östafrika och om dess utrotningshotade djur. Utställningen hette On This Earth The Shadow Falls Across The Ravaged Land och hans majestätiska porträtt av elefanter, lejon och andra djur från savannen går att titta på hur länge som helst. Det känns också så hemskt tragiskt hur dessa vackra djur tjuvjagas och hotas utrotas. Jag fotade väl i stort sett varenda tavla och här är några av mina favoriter.
En annan fotograf som återkom till Fotografiska i våras var Vee Speers och hans porträtt av barn. När han ställde ut förra gången var barnen små och när han nu återvänder till dem är de tonåringar. I utställningen fick vi se bilderna från omgång ett sida vid sida med de nytagna bilderna. Jag köpte en av affischerna från förra gången han ställdes ut och nu fick jag hålla mig från att köpa upp alla som finns med hans bilder i museieshopen. Det kanske blir lite märkligt om jag har hela min lägenhet med inramade bilder av honom bara. Men jag gillar verkligen hans lekfullhet, ljuset i bilderna och det lite melankoliska hos barnen som är barn men samtidigt ser så vuxna ut. Den här utställningen hette Bulletproof och förra gången hette den The Birthday Party.

onsdag, december 16

Lucka 16: Jag ger dig solen

Idag har det blivit min tur i julkalenderbloggstafetten som Sofies bokblogg anordnar. Vi ska alla svara berätta om en riktigt bra bok som vi har läst i år. Jag har valt Jag ger dig solen av Jandy Nelson.Jag tyckte väldigt mycket om hennes debut Himlen börjar här och jag hade hört mycket gott om den här innan jag började läsa. Jag började på boken i somras och så igen tidigt i höstas. Jag läste kanske 10 sidor men kom liksom inte vidare. Jag så när jag bläddrade fram att det var långa kapitel och det lämpade sig därmed inte så bra att ha med boken som pendlingsbok. Men så bestämde en av mina bokcirklar att vi skulle läsa den och jag började då om en tredje gång hemma en helg och vips så var jag indragen i boken och hade mycket mycket svårt att släppa den fören den var utläst. Jag varnar redan nu för att detta kommer bli en väldigt hyllande text, den kommer att vara lyrisk och exalterad stundom och det finns risk att jag hypar för mycket för vad som är bra för dina egna förväntningar inför läsandet. Dessvärre kan jag inte hjälpa det för det här är inte bara en riktigt bra bok jag har läst i år utan som jag har läst någonsin i mitt liv. Fortsatt läsande av den här recensionen sker på egen risk. 

Boken handlar om tvillingarna Jude och Noah. Vi får följa dem i vartannat kapitel med start hos Noah och i hans kapitel är tvillingarna 13 år och när det är Jude som berättar så är de 16 år. När boken börjar är det Jude som är den självsäkra och populära av dem och Noah är mer av en nörd och enstöring. Så kommer Brian in i hans liv och det är som om saker och ting får färg. I Noahs partier beskrivs saker och ting i bildliga metaforer och som självporträtt. Vi får veta att båda tvillingarna är väldigt konstnärligt lagda och speciellt Noah hejas på av deras mor som gärna vill att de båda ska gå på en konstskola. När vi får följa dem i Judes kapitel har något hemskt hänt, tvillingarna pratar inte längre med varandra och det hela är så tragiskt. Nu är det Jude som är enstöringen och den utstötte och Noah är den populäre och självsäkra. Jude har inte bildliga metaforer utan textstycken inte sällan en typ av bibelcitat.

När jag ska beskriva Jag ger dig solen pendlar jag mellan att säga att den är så himla bra och sen säger jag och den är så himla tragisk. Så kommer allt det tragiska över mig och jag säger det igen och avslutar med men den är så himla bra. På repeat har mitt utlåtande om boken låtit så och det är inte särskilt välartikulerat, men jag vet inte hur annars jag ska säga det. Det här är en bok som det pirrar i magen av. Det är en bok som trasar sönder dig. Det är en bok som du skrattar när du läser. Det är en bok att inspireras av. Framför allt är det här en bok att gripas av och som inte kommer att släppa taget om dig. Jag tycker att författaren har utmejslat dessa två tvillingar så otroligt skickligt. De och alla andra karaktärer för den delen känns så levande och jag sörjer dem när boken är slut och jag inte får hänga med dem längre. I början vill jag ruska tag i Jude och säga åt henne att skärpa sig, bortskämda snorunge. Jag vill viska peppande saker i Noahs öra. Jag vill ge dem båda en kram och jag vill skydda dem från ondskan. Det var omskakande att läsa Jag ger dig solen och så här några månader sedan är läsupplevelsen lika aktiv, stark och närvarande på näthinnan. För mig är detta en fullpott och jag tycker att alla ska läsa boken, ung som vuxen. Med fördel ska ni läsa den i en bokcirkel för det finns mycket att diskutera efteråt. Så nu när julledigheten närmar sig med stormsteg tycker jag att du ska krypa upp i soffan, ha något mumsigt att äta och dricka, en förpackning pappersnäsdukar och läs, bara LÄS. Du kommer inte att ångra dig det lovar jag! 

Igår var det Pantalaimone tur och imorgon får ni kika in hos En blogg för bokugglor.

tisdag, december 15

Lucka 15: Release Me hösten 2015

Är det någon författarsamtalsserie som jag är trogen så är det Release meKulturhuset Stadsteatern. Jag har med några få undantag gått på alla tillfällen sedan starten. Det har hänt en del gällande både upplägg och programledare och jag måste säga att upplägget som är nu är jag mycket nöjd med. Nu håller de till i Foajén på plan 3, det är ett tajtare program med kortare paus och publiken sitter kvar hela kvällen och droppar inte av utmed kvällen som tidigare (kan ha och göra med att det numera kostar en liten slant att gå). Nuvarande programledare är Mats Almegård och han gör ett så bra jobb, med varm hand, genom att vara intresserad och påläst lotsar han oss genom de olika samtalen. I höst har det varit elva (eller fjorton beroende på hur en räknar) författare med. Det är aktuella författare som deltar, vi lyssnar på dem samtala med Mats och i pausen eller efteråt går det att köpa böckerna och få dem signerade. Jag har saknat att Novellix inte varit med i höst med en aktuell novellförfattare som läser högt ur sin novell. Dessa författare medverkade i höst (se det som en perfekt lista på böcker att ge bort i julklapp:
15 september
Höstens första tillfälle gästades av Linna Johansson, Duraid Al-Khamisi, Stina Stoor, Jesper Weithz.
Linna är i höst aktuell med Lollo som vad jag förstår har varit efterlängtad av många då hon har tagit god tid på sig att skriva färdigt den. Duraid står för en av de vackraste och samtidigt sorgligaste titlarna jag någonsin hört; Regnet luktar inte här. Och den vill jag verkligen läsa speciellt efter att han själv läste högt ur den. Dessutom är det en högaktuell bok med tanke på de människor som just nu flyr från sina länder för att söka skydd i Sverige. Stina förtrollade mig med sin vackra dialekt och hennes uppläsning av den Augustprisnominerade novellsamling Bli som folk var så härlig att lyssna till. Jesper är aktuell med Vintersystrar och där är det två vänner som glider ifrån varandra.
Gäster denna gång var Tomas Bannerhed, Kristofer Folkhammar, Mats Strandberg, Gunilla Boethius. 
Kristofer är aktuell med Magisterlekarna och där är det en internatskola för homosexuella pojkar med mycket sexuellt inslag som jag förstod det när han pratade. Gunilla debuterar som 70+ med Ofri och när hon tyckte att det var för mycket gällande beskrivningarna av sexet i boken tyckte de jämnåriga väninnorna att hon allt kunde bre på lite mer. Mats hade premiär för högläsning ur en bok han själv har skrivit och det gick superbra trots att han var lite nervös. Bara det lilla han läste skrämde nästan slag på mig. Det är en skräckis som han är aktuell med och den heter Färjan. Tomas var den jag dömt ut på förhand och tänkte att en fågelbok kom igen hur skoj kan det här bli? Det visade sig vara väldigt intressant och till och med skeptikern på första raden (läs jag själv) blev sugen på att fågelskåda. Tomas är aktuell med I starens tid.  
10 november
Säsongens sista tillfälle gästades av Malin Axelsson, Rummet, Anna-Karin Linder Krauklis. Det här med rollspel har jag inte förstått varken vad det går ut på eller vad som ska vara skoj med det men Anna-Karin förklarade det hela väldigt pedagogiskt och initierat. Tillsammans med sin man Daniel Linder Krauklis kommer hon ge ut Finna dolda ting: en bok om svensk rollspelshistoria, den var då så färsk att boken inte ens hade hunnit komma från tryck. Malin är aktuell med Anropa, en bok där det förekommer apor som befinner sig mitt bland människor och blir som människor. Titeln bakvänt blir Aporna vilket jag råkade twittra ut då Mats berättade den kuriosan. Sist ut var de fyra skribenterna bakom Rummet och de är aktuella med en bok med samma namn, Rummet. De läste en humoristisk chatt som finns i boken och det blev nästan som ett skådespel då de läste sina egna delar och läste mot varandra på ett rappt och ibland ironiskt sätt.

I vår kommer Release me tillbaka så skriv in 16 februari i kalendern. Och här kan ni läsa mina blogginlägg från vårens omgång, länk och länk.

Lucka 14: Besök på TioTretton

 
Bilderna har jag tagit och de tillhör mig, Sincerely Johanna
En eftermiddag i oktober fick jag en av mina stora önskningar uppfyllda. Jag fick nämligen överträda vuxengränsen på TioTretton som är ett barnbibliotek på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det är som namnet antyder ett bibliotek för barn i åldrarna 10-13 år och inga vuxna mer än personalen får vistas där. Den dagen jag var där på studiebesök var tiden mellan skolklassbesök och öppet på eftermiddagen för barnen. Därför finns det inga barn med på bilderna nedan.
 
Jag fick en rundvandring av lokalerna och berättelsen om hur biblioteket startade, vad de har för typ av verksamhet och vilken målgrupp de har. På förmiddagarna har de ofta skolbesök, då kommer skolklasser med sina lärare och får berättat för sig vad biblioteket och deras verksamhet är för något och vad de har att erbjuda. Jag fick berättat för mig att det finns barn som inte vill gå när besöket är över för det är så lugnt och harmoniskt där (vilket jag verkligen kan skriva under på, stadens brus och stress känns inte alls av därinne). På eftermiddagarna kommer det barn från hela Stockholmsområdet. De kan läsa böcker på en rad olika platser i rummet, bredvid varandra i den stora trappan eller ormen (som en enda stor saccosäck) som står mitt i rummet. De kan även pyssla, klä ut sig och baka i det stora fina köket.
 
Det finns ingen central disk som det gör på många andra bibliotek utan bibliotekarierna är med barnen i rummet, kanske sitter de och läser en bok (bra sätt att vara en läsande förebild). Jag såg många aktuella barn- och ungdomsböcker och ofta i flera exemplar. Det skyltas med boktips lite här och där, både i hyllorna och över ormen hänger det böcker på plockavstånd. Visst kan det bli stimmigt ibland men oftast är det lugnt och behagligt på biblioteket och jag tänker att detta är en frizon från stress på ett sätt som alla skulle må bra av att vistas i lite då och då för att ladda batterierna. Jag hade hängt där jämt om jag var i samma ålder som målgruppen, tänk så mycket jag hade fått läst då. Och det här med att det bara är 10-13 år tycker jag är genialiskt, det är en ålder som lätt kommer i kläm, de är inte små barn och de är inte tonåringar heller. På Kulturhuset Stadsteatern finns Rum för barn (0-9 år) och Lava Bibliotek & Verkstad (14-25 år).
Efter mitt besök kände jag ännu mer att alla kommuner och stadsdelar borde ha sitt egna TioTretton (gärna ett för 14-19 år också). Vilken oas det är lyckost alla tio till trettonåringar i Stockholm som får hänga där. Tack så hemskt mycket för att jag fick komma och titta in hos er på denna skatt till bibliotek!

Lucka 13: Camilla Thulin och Sara Danius

Svenska Akademien ständige sekreterare Sara Danius samtalade med designern Camilla Thulin i serien På DjupetKulturhuset Stadsteatern i mitten av november. Jag var väldigt förväntansfull inför samtalet, dels skulle jag få lära känna Camilla Thulin lite bättre (det är en mode-/klädkännare av rang som jag följt länge) och för första gången få höra Sara Danius prata live inte bara se på bild. Och vilket intressant samtal det blev. De pratade mycket om den mogna kvinnan och om vad det innebär att vara kvinnlig i en mansvärld. Jag kunde väl på mina två händer räkna oss som var under medelåldern i det fullsatta rummet. Trots att jag inte ens har fyllt trettio kunde jag verkligen relatera till det de pratade om att vara kvinnlig och hur det tas emot speciellt i en mansdominerad värld. Personligen har jag i mina än så länge få yrkesverksamma år ständigt en känsla av att det är en balansakt. Att som ung kvinna komma in i ett mötesrum fyllt med män som är äldre än mig, som har högre position än mig och då göra det i klänning, klackar och målade naglar (det är väldigt fokus på mina naglar på mitt jobb) och samtidigt komma med skarpa analyser och förslag. Hur kvinnligt får jag klä mig och samtidigt bli tagen på allvar? Camilla och Sara pratade om detta och om hur det här med kläder och hur du ser ut är som att ta på sig en roll och vad det signalerar. De pratade om att det är helt okej för en kvinna att klä sig som en man, vilket kvinnor gör hela tiden när de tar på sig en kostym eller dräkt, men att det inte är socialt accepterat att en man klär sig kvinnligt.

De talade om klädkoder i och med olika sammanträden/tillställningar/högtider för en kvinnlig ständig sekreterare kontra en manlig. De uppehöll sig vid vintagekläder, Saras förkärlek till knytblusen och Diane von Furstenberg (kvinnan som skapade omlottklänningen). Camilla och Sara sa inledningsvis att de var två stränga och bestämda damer och till viss del kanske det stämmer. Jag tycker också att de är två coola, skarpa och inspirerande damer. Förhoppningsvis kommer det här med vad som acceptabelt i klädväg för en kvinna som är 20, 30, 40, 50 eller 60 år att ändras snart och att vi får klä oss hur vi vill och ändå bli tagna på allvar.

Lucka 12: Julie Otsuka och Marilynne Robinson

De två författarsamtal i höst på Internationell Författarscen på Kulturhuset Stadsteatern som jag tyckte bäst om var de med Julie Otsuka och Marilynne Robinson. Dessa två författare hade jag kunnat sitta och lyssna på hur länge som helst. De är så kloka och välartikulerade, båda två väna och lugna och allt utom självupptagna trots att samtalen kretsar kring dem själva och deras skrivande. Julie Otsuka samtalade med Andreas Ekström och han var en bra samtalspartner som var lyhörd och intresserad, Marilynne Robinson å andra sidan samtalade med Per Svensson och han var inte lika klockren då han hade fullt upp med att tänka ut nästa fråga och inte fångade upp och ställde följdfrågor på det Marilynne sa vilket var synd för det fanns mycket mer att utveckla i det hon sa.

Julie Otsuka berättade om sina inrutade skrivritualer på samma fik i 20 år, hon lärde oss om postorderbrudar och om japaners historia i USA. Det märktes att stora delar av åhörarskaran läst och verkligen uppskattat hennes böcker. Alla var på tårna, lyssnade uppmärksammat och intresserat. Hon berättade att nästa bokprojekt handlar om att simma och ett exalterat sus gick genom salongen. Det här är dock en författare som tar god tid på sig att skriva så vi får nog vänta lite till.

Marilynne berättade om sitt liv som lärare och om hennes elever som gått vidare till att bli framgångsrika författare. Hennes böcker och något som intresserar henne är den kristna tron och det kristna samhällets värderingar och moral. Hon pratade om sin serie fristående delar och den mest aktuella Lila. Även här var det stor publik och det var knäpptyst och koncentrerat.

Båda författarna hade en redig signeringskö efter samtalet och jag är så glad att jag fick möjlighet både att tacka dem för samtalen, få bok signerad och även berömma Marilynne för hennes fina samtal med president Obama som The New York Reveiw of Books har publicerat både i tal och skrift.
Jag hoppas att dessa två samtal spelades in och förr eller senare dyker upp i den nystartade podcasten Författarscenen. Om ni inte redan har hittat till den kan jag verkligen rekommendera ett utforskande. Det finns flera intressanta samtal både från nutid och lite längre bak i historien. Perfekt lyssning i juletid sen.

söndag, december 13

Lucka 11: Utopian Bodies- Fashions Looks Forward


Jag tycker att modeutställningar är en svår kategori att få till bra, jag har sett för många dåliga modeutställningar för att hoppa jämfota när jag ser att det ska komma en ny sådan. Anledningen att jag är skeptisk är att det ofta har varit för dålig belysning, för mycket textinformation i utställningen, dålig scenografi i montrar och för små utställningar för vad anslaget säger att det ska vara. Därför är jag numer försiktigt positiv när jag ser att ett museum eller konsthall ska ha en utställning om/med mode i fokus. Liljevalchs i Stockholm har just nu en utställning som heter Utopian Bodies- Fashion Looks Forward och är just med utställning om mode och modets framtid. I elva olika rum visas elva olika världar som det beskrivs. När det gäller den här utställningen var det inget fel på ytan i alla fall, hela konsthallen upptas av utställningen och den får verkligen bre ut sig och ta plats. Det är alldeles lagom mycket beskrivande text och det finns mycket att titta på. Den enda negativa kritik jag har är att vissa rum är väldigt mörka och ett av rummen har en trappa som gör att tillgängligheten för dem med nedsatt rörelseförmåga eller synnedsättning kan bli försvårad.
Bilderna är tagna av och tillhör mig, Sincerely Johanna

De elva olika rummen utgår från tematiken hållbarhet,förändring, teknologi, hantverk & form, hantverk & färg, solidaritet, motstånd & samhälle, motstånd & skönhet, minnen,genusidentitet och kärlek. Jag går runt i rum som ibland signalerar allt utom att vara en del av en modeutställning. Ett av de första till exempel känns mer som om de är ett rum på Tekniska museet. Det coola är dock att det är mode de beskriver och det finns exempelvis en klänning som ändrar sig beroende på var på klänningen du tittar. Där finns plagg skapta av material som får tankarna att gå till science fiction. I ett annat rum finns en tröja som det går att ladda kramar i. En användare har en tröja på sig som hen gör rörelsen av en kram med och mottagaren har en likadan som denne sen känner spänningar i som när en person kramar en (perfekt för de i långdistansförhållanden). Som alltid med mode så är det alltifrån väldigt bärbart (många klänningar jag skulle vilja ha) till det som är med inspiration kanske än något att gå till jobbet i. Och jag gillar de inslagen lika mycket, de vidgar vyerna, ger mig något att le åt eller tänka vidare kring. För inte är mode bara ytligt inte det är konst och det är samhällskritik, det är lekfullhet och grovt allvar allt på en och samma gång. Mina favoriter är de kreationer som Bea Szenfeldt gjort, det färgglada rummet som ni ser ovan och nedan, de tekniska klänningarna (en med ett hjärta som pulserar, den som rör sig när du tittar på den och den gjord av nålar) och det vita rummet med handgjorda rosor som pryder väggarna. Det här är en utställning att piggas upp av, att inspireras av och att gå hem och skapa själv. Jag hoppas hinna se den en gång till innan den stänger för det tar tid att se den och jag var jagad av klockan sist jag var där.
Utställningen pågår till den 7 februari så än finns tid att gå och se den. Här kommer en trailer för utställningen.

Lucka 10: Vågen

Bilden har jag, Sincerely Johanna, tagit
Jag blir sällan besviken när jag åker till Skärholmen där Stadsteatern huserar med sin barn- och ungdomsscen. I höstas såg jag en psykologisk thriller i klassrumsmiljö som Vågen beskrivs som. När jag gick i högstadiet fick vi se The Wave i anslutning till att vi lärde oss om andra världskriget och nazismen. Så jag hade en föraning om vad som komma skulle när jag åkte till Skärholmen och skulle se deras uppsättning som jag förstod byggde på samma premisser. Och premissen är att en lärare ska lära sina elever om just förintelsen och hur en ledare fick med sig ett folk på saker som vi nu i efterhand tycker är hemska. Jag trodde att visst det utspelar sig i klassrumsmiljö och det lär säkert vara bänkar som skådespelarna ska sitta vid men vi i publiken sitter nog på en åhörarläktare och tittar på. Förvisso var jag förberedd på att det säkerligen skulle vara någon form av interaktion med publiken, det är nästan alltid det på den här scenen och med sin målgrupp som är ungdomar. Ändå var jag inte beredd på att komma in i scenrummet där vi alla hade fått lämna ytterkläder och väskor utanför. Vi kom in i ett otroligt stort klassrum, med fyra väggar, fyra dörrar två på vardera sida, en kateder och en massa bänkar. Jag letade efter läktaren som inte fanns och vi blev ombedda att sätta oss i varsin bänk. Jag grabbade tag i min syster som var med och vi satte oss i ett bänkpar mot slutet fast ändå i mitten. Och jag som avskyr interaktiv teater fick mig en riktig upplevelse. 

In kommer ett stökigt gäng elever (skådisarna) och en sträng lärare som börjar berätta om förintelsen. Vi har alla fått ett prov på våra bänkar som vi ombeds fylla i och sen tar det hela fart. Vi blir alla medresenärer på den här klassens resa under den tid då magister Lindgren lär sina elever steg för steg hur det är att börja följa en ledare, hur det är att införa nya förhållningsregler, hur det är att bilda en gemenskap med medlemskort, angivelser och grupptryck. Trots att jag visste vad pjäsen gick ut på och trots att jag sett filmatiseringen förut och främst för att jag ansåg mig veta bättre än de ungdomar som var där i publiken så föll även jag in i det psykologiska spelet och gjorde saker som kändes obehagliga. Carolina Frände är en av de skickligaste regissörer jag vet och hon lyckades så väl skapa den där känslan av obehag men även fristad att testa gränser inom. Skådespelarna är övertygande som brunstiga och stökiga ungdomar (med undantag för den av dem som inte vill vara med på det här med "Vågen" en motståndare, väldigt styrd av sitt rättspatos). 

Efter föreställningen fanns det möjlighet att stanna kvar för ett samtal med ensemblen och dramaturgen Marie Persson Hedenius. Då fick vi möjlighet att ställa frågor och de berättade för oss hur det är att spela föreställningen för gymnasieungdomar. Ungdomarna har haft det mycket lättare att köpa själva scenrummet då de är vana att befinna sig i klassrum dagarna i ända medan vi vuxna som sett föreställningen (för allmänheten på lördagskvällar) har varit lite mer avvaktande. Ungdomarna har efteråt reflekterat och undrat om det förväntades av dem att avbryta föreställningen och säga att det som sades och gjordes var fel. Jag tänkte mycket på det också och på min egen reaktion som vacklade mellan att jag borde veta bättre och avstå och samtidigt känna ett grupptryck och ovilja till att sticka ut trots att jag visste att detta endast var fiktion och inte verklighet. Det här var en av årets starkaste teaterupplevelser och jag tycker att ni som har möjlighet någon gång ska åka och se en föreställning i Skärholmen och speciellt något som Carolina Frände har regisserat/skapat det är alltid av hög kvalitet och intressant.

onsdag, december 9

Lucka 9: Svart kvinna

Bilden har jag lånat från nok.se
Jag pratar väldigt sällan om rasism. Jag har inga problem att prata om vikten av representation, om klass eller om feminism. Men rasismen sparar jag till mina närmsta (ofta reserverat till de som själva rasifieras) vänner. Detta har att göra med att rasism för mig är oerhört personligt och privat. Jag blir påmind om att rasism finns så gott som dagligen och min hudfärg (och mitt hår) är en ständig påminnelse om detta. Jag har inte kommit till en punkt när jag kan prata om det och särskilja mig själv från ämnet. Nu kommer jag göra ett undantag och prata om rasism och det är med anledning av boken Svart Kvinna som Fanna Ndow Norrby är redaktör för. Det är en bok som springer ur instagramkontot med samma namn och som går ut på att vanliga personer har kunnat skicka in sina berättelser av hur det är att vara svart kvinna i Sverige idag. Några av dessa korta berättelser tillsammans med längre nyskrivna texter utgör denna fantastiska bok.

I boken finns det olika avsnitt som exempelvis skola, hår och krogen. Läsningen är en stor blandning av känslor. Jag gråter, skrattar, nickar instämmande och suckar om vartannat. Det är så många av texterna som jag själv hade kunnat skriva för de är så identiska med mina erfarenheter. Vissa av erfarenheterna som beskriver väldigt unga personers erfarenheter är likadana nu som när jag var barn och det skrämmer mig. Jag uppskattar verkligen blandningen av långa och korta texter. Själv läste jag de korta texterna på tunnelbanan på väg till och från jobbet och gjorde misstaget två mornar att läsa två av de längre (de av Alle Eriksson och Valerie Kyeyune Backström) men det gjorde jag inte om fler gånger för jag satt och storgrät mitt i rusningstrafik. Så jag sparade dessa till hemmet trygga vrå.

Visst hade vissa texter kunnat vara längre och än mer analytiska men jag tycker att boken är bra precis som den är. Det är en tillgänglig bok som kan funka oavsett om du är säg 12, 35 eller 63 år. Den är tillgänglig oavsett om du själv är svart kvinna eller inte, den ger olika saker för olika personer. Igenkänningen för oss som själva upplevt samma eller liknande saker och lärdom för de som inte gör eller gjort det. För mig är det en av de viktigaste böckerna som getts ut i år. Jag hoppas att den köps in i klassuppsättningar till skolor. Jag hoppas att den läses och diskuteras och tas för vad den är. Det är en berättelse om att vara svart kvinna i Sverige idag. Och jag vill inte höra någon kommentar om varför den inte behandlar hur det är att vara svart man (det gör den om än i en text av Adam Taal aka Adam Tensta men det är allt), ha rötter i andra världsdelar där de inte är vita för jag vet att det likväl som att vara svart kvinna kan vara svårt. Jag vet att det är svårt bara att vara vit kvinna i dagens samhälle. Men den här boken handlar inte om det och om ni saknar att kunna läsa om dessa referenter se till att sådana böcker ges ut istället för att anklaga den här för att vara för snäv.

Jag vill tacka Fanna för att du startade kontot, för att du orkar driva det och för att du satt samman den här boken och sedan reser land och rike runt och pratar om den. Tack till alla modiga personer som skickat in sina berättelser till instagramkontot. Tack till skribenterna till de längre texterna i boken. Till sist tack till förlaget Natur & Kultur för att ni gav ut boken. Jag behövde den och gemenskapen den ger mer än jag kunde ana.

tisdag, december 8

Lucka 8: Karin Broos på Waldemarsudde

En av årets absolut bästa utställningarna är den som pågår just nu med Karin BroosPrins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. Tavlorna som hänger där väckte starkt habegär hos mig och jag var helt tagen efteråt. Karin tar ett foto och sen målar hon en tavla som i sin tur ser ut som ett foto. Skärpan är magnifik och jag var tvungen att gå riktigt nära flera gånger och förvisa mig om att nej det är inte ett foto det är målat. 

Karin har varit en favorit hos mig i flera år och jag har glädjande konstaterat att hennes målningar har prytt flera bokomslag senaste åren, främst till Cilla Naumanns böcker. Jag tycker att det är en av Sveriges i särklass skickligaste och mest intressanta konstnärer. Glädjande har Waldemarsudde gjort ett mycket bra jobb med hängningen av utställningen som heter Still Life. Det är luftigt, bra belysning och lagom många verk. Utställningen pågår i två plan och det är en utställning som med fördel ses både när det är lite folk så du kan ta dig god tid att titta men även att gå och se fler än en gång. Du kommer garanterat att upptäcka något nytt när du ser den en andra och tredje gång. Tavlorna har lite utav melankoli över sig men även mycket mycket kärlek. Det är kärleken till familjen, till omgivningen och till ljuset.

När jag såg utställningen fotade jag säkert varenda tavla. Jag gjorde det inte för att lägga upp på sociala medier utan för att jag alltid har fotat konst på utställningar jag gillat för att kunna gå tillbaka och minnas tillbaka. Inför att jag skulle skriva det här inlägget tittade jag igenom bilderna igen och gjorde ett litet urval. Jag insåg då att även om tavlorna är fina avfotograferade så får jag ett starkt sug att åka och se dem live igen för de kommer ännu mer till sin rätt på så vis. Under julldeigheten när de andra stockholmarna har lämnat stan för att fira med släkt ska jag ta mig dit igen och gå en halv dag och bara insupa dessa mästerverk. Och jag tycker att ni som har möjlighet också ska ta er dit och titta. Ni kommer inte att ångra er jag lovar! Ni har till 21 februari 2016 på er.